Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

tisdag 23 juni 2015

VARFÖR SER BARN SÅ OFTA LEDSNA OCH UTTRÅKADE UT NUFÖRTIDEN, TROTS ATT DE HAR ALLT? KANSKE JUST DÄRFÖR...

Jag tycker det är roligt att se bilder på barn, egna eller andras, och jag blir ofta varm i hjärtat över det faktum att "släkten följa släktens gång," och att nya generationer tar över och lever sin stund på den här jorden. Och dessutom blir jag angenämt påmind om min egen barndom och och hur det kändes att vara barn och ny i världen.
Vi lever i en minst sagt väldokumenterad tid, och det ena fotot efter det andra blixtrar snabbt förbi i våra sociala medier och blir fort ersatt av ett nytt. Och de andra är då inaktuella och betraktade som historia...en historia där perspektiven är korta och där alla händelser har ett snävt "bäst- före - datum.

Att de allra flesta barn i dag lever i stor materiell välfärd och för det mesta har det tryggt och bra är ett faktum. Men jag har lagt märke till att många av dem ändå, trots allt, ofta ser lite trumpna, sura och ledsna ut, nästan lite "avstängda"faktiskt, som om de ville skydda sig från någonting, slippa bli engagerade eller involverade, och i så fall för de kanske inte längre orkar, utan bara vill ha lugn och ro - egentligen... Det är lite sorgligt och man undrar varför...var har de riktigt glada barnen tagit vägen undrar jag?

Kanske är det så enkelt att barn och tonåringar antagligen blir frustrerade och uttråkade av att leva i en tillvaro där de kan få, och många gånger får allt vad de önskar och vill ha, av både saker och upplevelser.
Men naturligtvis sitter inte tryggheten i det här, utan i att ha kontinuiteten av vuxenvärldens tid och närvaro. Och i att ha föräldrar som tar sig tid med sina barn och som verkligen lyssnar på dem utan att  själva vara distraherade av teknikprylar, jobb, eller andra stressfaktorer. Det måste ju vara det bästa att investera i sina barn tänker jag! Det är en intressant paradox att se att många barn som verkligen lider nöd i världen, trots det, ofta ser gladare och mer nöjda ut än våra svenska barn som inte sällan får sin behov tillfredsställda dygnet runt. Det säger något tycker jag... att det nog finns det som betyder mer än saker och ting, när det gäller livsglädje och inre lugn och ro. Och kanske har vi tappat den kunskapen i den här materiella teknikfixerade samhällskulturen, där vi alltid tror att det finns något bättre, något "större" och roligare runt nästa hörn... Och kanske behöver vi fundera lite över de rum inom oss, där det nog finns mer att hämta än vad vi kan tro, när det gäller den mer varaktiga glädjen och tillfredsställelsen i våra liv...

Och är det möjligen så att barn i dag är så blaserade och uttråkade och samtidigt så överaktiverade, att de faktiskt kan bli deprimerade? Och har de möjligen börjat tröttna på att så ofta bli fotograferade, dokumenterade, och  kanske inte längre är så glada på riktigt... att det är något annat som de saknar.
Något som kanske inte kan köpas för pengar...

Kanske behöver de bara komma bort i från allt fokus och all förväntan, hitta lugn och ro inom sig själva, utan allt annat som de antagligen inte behöver för att må bra och kunna vara harmoniska!