Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

lördag 6 juni 2015

HOPPSAN, HÄR HÄNDER DET SAKER OCH NU ÄR DET BANNE MIG DUBBELHAKORNAS TID I LIVET...!

Livet rinner på i faser och nu har jag obönhörligen gått in en ny och lite "omskakande" men ändå ganska rolig fas... för se, nu är det otvivelaktigt den grå utväxtens och de sladdriga hakornas tid! Men tänk att det visar sig att naturen är så vis och klurig, att man samtidigt med det här, faktiskt blir lite lugnare och säkrare och på nåt sätt mer trygg med sig själv, och som tur är kan jag skratta åt det hela... För att INTE kunna skratta åt mig själv det har lyckligtvis aldrig varit mitt problem. Och genom åren har man ändå blivit lite klokare och förstår att det inte är nån som helst riksolycka att den haka som i forna dagar höll sig på sin plats, ganska så slät och beskedlig och utan att reproducera sig i nya exemplar, nu mer och mer bullar ut och upp sig, och hänger ner, för tyngdlagen måste ju ändå ha sin gång... men detta är typ skoningslöst och förvandlar profilen till oigenkännlighet...

 Det här fick jag ett tydligt kvitto på när jag i går var och klippte mig och aningslöst beskådade mig själv från sidan för jag brukar vanligtvis inte göra det och jag undrade vad som egentligen hade hänt...hade en transformation möjligen skett under natten, hade jag intagit en annan 60 plussares kropp eller knopp?  För det var banne en helt annan tant jag såg profilen av.. och henne känner då inte jag igen det vet jag säkert, tänkte jag där jag satt så snopen hos frissan.....!

Men det är faktiskt lite kul att numera kunna sitta framför tv:n och lite förstrött och avslappnat leka lite med hakorna, spela på halssenorna, och bläddra bland hakbladen,  ha,ha, ha ...! Man kan ju förresten bli riktigt skicklig på det där tänker jag, uppträda på nån bygdegård, eller Folkets Hus och dra in lite extra kosing ju ...! Var sak har sin tid och sin tjusning, och nu är det " leka med hakan - och - spela på halssenornas tid i livet", och det är helt okey! Livet bjuder ständigt på nya överraskningar!

Och vill man nu vara ultrakäck och superpositiv så kan man ju säga att det här har jag ALDRIG kunnat göra förut, det är faktiskt en helt ny sysselsättning som förut, i ungdomens dagar varit omöjlig...haha! Däremot har jag inga planer på att inköpa nån handspegel så jag kan kolla profilen, för det känns bara inte så angeläget längre...

Och så har jag då efter långt och moget övervägande bestämt mig för att sluta färga håret. För man måste vara realist och kan inte begära, om man nu överhuvudtaget får fortsätta leva och ha nåt hår att ta hand om, att ens barn ska springa och köpa hårfärg, och sen se till att gamla mor får förbli fuskbrunett, och i tron att inget, åren till trots, hänt med pigmentet i hårstråna, det är rena självbedrägeriet tänker jag!  Det kan man inte förvänta sig att ens barn ska ha tid med i en snar framtid tänker jag.
Och som läget nu ser ut på dagens äldreboenden så kommer nog inte personalen att kunna erbjuda några extravaganser som en liten hårfärgning... det är varken troligt eller ens rimligt anser jag.

Än så länge är jag bara en kvarts- gråhårig 60 -plussare och håret växer ungefär en centimeter varje månad, så här är det tålamod och mod som gäller för fru Danell under utväxten. Att våga gå omkring som om man nyss sprungit från en pågående färgning med tvåfärgad kalufs... Men jag vågar och jag tänker vänta ut de grå strånas charm och jag ser framför mig en Ann med den rätta silvergrå frisyren... För den indikerar att jag var med redan på 50 -talet och det det är jag så jädrans stolt över! Att jag till exempel som liten baby kanske låg och sprattlade på nån liten mjuk filt när det var solförmörkelse sommaren  -54.  Och att jag faktiskt var med i världen  redan när John F Kennedy så tragiskt sköts, och att jag fanns till när den första människan satte foten på månen, m.m , m.m. Det är stort för mig och alla andra 50 -talister tycker jag!

Så nu ser jag fram emot min nya silveridentitet och alla andra roliga och spännande överraskningar och förändringar som händer i den här åldern om man får leva och ha hälsan förstås.

För hoppsan... så händer det saker! Och var tid och sak har sin tjusning, så det gäller att greppa dagen som den kommer och ser ut, gilla läget och ha så roligt och nöjsamt som man bara kan! Det tycker i alla fall, snart silverhåriga Ann...!