Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

måndag 29 juni 2015

TANDUPPSÄTTNINGEN ÄR ETT KOMPLICERAT OCH GANSKA SÅRBART SYSTEM...

I dag fick jag högst ofrivilligt uppleva lite gamla "trevliga" väntrums -minnen inom tandläkarsfären igen... Efter en vidrig natt med uppskattningsvis en och en halv timmas "sömn" till ett oavbrutet och stegrande tandvärksackompanjemang, var det så dax igen att bläddra fram numret till en av dom tandläkare som jag besökt ett antal gånger de senaste tio åren, lyckligtvis i perioder...
Jag borde rimligtvis kunna rabbla upp samtliga telefonnumren i sömnen, ha råkoll, men jag förtränger dom och ägnar mig istället skrupelfritt år självbedrägeri, och "tror" då att det för min del inte blir tal om några mer tandvärkshistorier i framtiden .... Vad ska man rubricera det som, frågar jag mig själv? Är det fråga om medeltida vidskepelse, ett sviktande minne, eller möjligen ren och skär dumhet ?
Det lutar betänkligt åt det första faktiskt...

Och nu sitter jag här i efterskvalpet av en inte helt okomplicerad utdragning av en gammal skröplig kindtand i förfall. Det var, trots en del bedövning, inte helt smärtfritt kan jag säga,  tandutdragningar har en tendens att inte vara det. Jag regredierade och snyftade som en femåring hela tiden... Nu hoppas jag bara att den snälla tanddoktorn med behärskad stress i blicken förpassade rätt bissing ur min mun, att det verkligen var den som var boven i dramat. Det kan nämligen vara svårt att pricka rätt, säger tandläkarexpertisen, när man som jag är en kvalificerad "tandihopbitare" sen många år, för då fördelar man lätt skadan på flera ställen. Att vara käkpressare är, tänker jag, lite som att symboliskt varje natt ger sig ut på ett inre slagfält och konfrontera sina fiender, sina problem och sina egna tillkortakommande och bita ihop som om det skulle lösa problemen....

Dagens incident visade att jag igen, lyckats skaffa mig en spricka i en tand genom att vara den hela tiden och pressa. Det ger en djävulsk smärta, vida bortom vanlig tandvärk faktiskt.Men inget ont utan att det har något gott med sig: Efter många års tandbesvär har jag lärt mig att tandvärk inte sällan är ett tydligt symtom på en massa stress och trauman som sätter sig som tand - och käkbesvär, och som ibland kan ställa till besvärliga komplexa, kroniska smärttillstånd.

Min tandläkare upplyste mig i dag om att det här bara ökar bland människor och går allt längre ner i åldrarna. En av hennes patienter, EN FEMÅRING, hade precis fått en bettskena för att minska tandskador av tandpressning...!! Arma barn!

Vad säger det, förutom att det är alarmerande?
Ja, bland annat, att tänderna är ett komplicerat och ganska sårbart system, som förstås är beroende av hur allt annat i både kropp och själ mår och känner sig... ! För är det något man kan vara ordentligt säker på, så är det att ALLTING hänger ihop!