Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

söndag 14 juni 2015

ETT TUSEN ÅR GAMMALT TRÄD SOM HJÄLPMATAS... DÅ KOMMER TÅRARNA PÅ MIG..

Jag läser om en varelse hela tusen år gammal, som nu med sin ålders rätt drabbats av vacklande hälsa.
Det handlar om ett träd, den majestätiska Kvilleken invid nationalparken i Södra Kvill. Tänk att redan på Gustav Vasas tid stod den där och såg ut över världen, gammal redan då!

Det här är för mig knappast fattbart, det går bara inte att förstå riktigt, man får liksom historierelaterad yrsel... Men så har jag nog alltid varit dyskalkylisk, aldrig varit riktigt kompis med tiden och dess framfart. 
Men när jag ser bilden i tidningen, på eken och på de nu glesa grenarna, så blir jag så berörd..
Och när jag får veta att en ekolog  nu initierat ett hjälparbete för att rädda trädet från skadeangrepp, och att de med mycket varsamma medel, bl.a hjälpmatning av rötterna närmast markytan, försöker kurera eken, så kommer tårarna där jag sitter med min kaffekopp mitt i solen... Inför en sån kärleksfull omsorg blir för mig det mesta annat futtigt och inte så märkvärdigt. 

Och jag blir så innerligt glad och tacksam för att det finns människor som med sina kunskaper och sin barmhärtighet visar på hur viktigt det är fatta och förstå, att allt levande, växter, djur och människor, alla hör ihop! Och hur ofrånkomligt viktigt det är att vårda, akta och ta hand om precis allting som lever,växer och andas. Jag föreställer mig bilden av ett gigantiskt och alldeles ofattbart stort nätverk som vi alla är en del av,  och som inte får skadas, visst är det mäktigt!

För mig blir det här dagens absoluta höjdpunkt att läsa om det här underbara trädet, och om det imponerande hjälparbete som är en verkligt god och filantropisk gärning!

Och nu önskar jag bara att Kvilleken återhämtar sig och orkar leva vidare för att den själv vill och önskar, och inte bara för att den ska fortsätta glädja världen. Tack du gamla fina träd för att du berör mig ända i hjärteroten! Åh,vad jag önskar att vi  alla lär oss att mer tar hand om naturen och varandra på det här underbara sättet!