Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

onsdag 24 juni 2015

MAN FÅR LEVA LITE I IMPERFEKT, I SIN HISTORIA OCH STÄRKA SIG MED DET NÄR MAN INTE LÄNGRE ÄR ARBETSFÖR...

Inte i min allra vildaste fantasi hade jag som ung och ny i vårdjobbet, kunnat föreställa mig att jag senare i livet skulle arbeta mig sjuk och in i en riktigt svårforcerad vägg av det jobb som jag älskade från första början och tiden allt igenom...! Nästan 30 år av omsorger om gamla och sjuka hade jag då, när det bara sa PANG i hela kroppen, i alla känslor, i psyket, men allra mest i huvudet, lagt bakom mig!

Det var inget fel på jobbet, och inte på rutinerna heller. Och heller inget fel på mig, egentligen.Och det är inte felnågon som hamnar i en arbetsrelaterad energiutmattning, det ska man vara väldigt klar över! Men för att kunna göra ett bra jobb, som i mitt fall, vård och bemötande av demenssjuka, så måste grundförutsättningarna finnas där, själva fundamentet måste vara på plats...!! I sjuk - och  -åldringsvård är det kört och förbi med alla intentioner och all god vilja, om det inte finns tillräckligt många starka, snälla arbetsamma händer, och många kloka huvuden och goda hjärtan! Så mycket personal som man bara måste ha att använda sig av när man ska ge människor en tillräckligt kvalitativt bra och värdig vård deras sista tid i livet! Det kan egentligen aldrig bli tal om kompromisser när det gäller det här! För det slår förr eller senare, alldeles ofelbart och helt förutsägbart, tillbaka i form av ohälsa på olika plan hos såväl omsorgstagare som personal!

Att bli bli långtidssjukskriven och inte längre kunna gå till jobbet för man är så totalt genomtrött är i sig inget annat än ett trauma. En identitetsförlust som naturligtvis går på djupet, som måste göra det för att man ska kunna landa där på botten i sig själv, och för att man överhuvudtaget ska kunna komma vidare med sig själv och med livet, för inte sällan aktualiserar man också gamla obearbetade trauman i såna här situationer.

Det som tyvärr lägger extra sten på bördan är att en del, ganska många faktiskt, har svårt att förstå, vill inte alltid förstå, det här med att man redan före pensionsåldern har fått acceptera att inte mer kunna återgå till ett jobb. Det verkar bli för "otäckt," för provocerande, att man inte längre är arbetsför och bidrar till samhällsnyttan. Och än mer stigmatiserad kan man lätt bli om det handlar om något så "skrämmande" som psykiska problem...

Nu är jag för den delen ganska luttrad inför det här, men jag vet inte hur många gånger, när jag väl samlat kraft och vågat mig ut i det sociala, som folk frågat mig om jag har något jobb eller...? Fast jag redan förut ett antal gånger tålmodigt förklarat varför jag är sjukskriven, Och jag tillåter mig numera därför att tycka att de själva har ett problem stort nog att tas på allvar... för många kan inte, vill inte förstå. Och kanske kan den kunskapen bara kan erövras genom egna erfarenheter...

Det är som om man gärna drar alla arbetsoförmögna som av olika orsaker fått sluta jobba över en enda väldigt stor kam, och att associationerna ofta drar i väg till både parkbänkar, lathet, ren "svaghet" och livsoduglighet! Kunskapsbristen om orsaker och samband är inte sällan avgrundsdjup  när det gäller det här området! Lyckligtvis finns det undantag bland människor och sådana har jag också träffat!

Men sedan ganska länge har jag tröttnat på att "försvara" min ohälsa och jag står inte längre där helt omotiverat med skammens rodnad och rabblar upp alla rehabiliterande åtgärder jag varit föremål för. Jag gör inte det längre, för det är varken värdigt eller nödvändigt! Och jag skulle önska att andra i liknande situation orkade hitta tillbaka till sitt självförtroende och inte längre behövde skämmas över att av olika skäl inte kunna jobba!

Det går numera nästan inte en dag utan att jag stolt klappar mig själv på axeln och påminner mig om att jag faktiskt har jobbat, engagerat mig och gjort ett riktigt bra jobb i nära nog 30 år! Jag gör det för att det förbaske mig inte är så många andra som påminner oss om det här, vi alla som ofrivilligt tvingats sluta jobba för att vi blivit sjuka, och som många av oss förlorat hälsan på grund av orimliga, omänskliga arbetsplatsmiljöer där våra vårdtagare ytterst blir de största förlorarna och så får det bara inte vara - inte någonstans!

Som sagt, så får man leva lite i imperfekt, i sin historia i det som varit, och stärka sig med det när man inte längre är arbetsför och lönsam... Och så får man nogsamt akta sig för bitterheten, plocka guldkornen ur sin jobbhistoria och tänka på allt det där roliga, goda och meningsfulla i alla sina gamla älskade patienters liv och vardag som man fått bidra till. Tacka stort för alla fina möten med så olika människor man fått uppleva..!. Och de minnena hoppas jag att tiden aldrig suddar ut...