lördag 20 juni 2015

SKÖNT MED MÄNNISKOR SOM LÅTER LIVET LÄMNA SPÅR OCH VÅGAR VISA DOM..!

Jag tycker om att ge mig ut på promenader, gärna långa, för då tänker jag så bra och får ro och frid i själen. Jag gillade att gå i skogen redan som barn och tyckte då som nu att vädret var okej hur det än såg ut faktiskt. Och jag tror att det är bra och nyttigt, att utsätta sig för alla typer av väder och att vara ute hur det än ser ut utanför knuten.  Precis likadant tror jag det är med livet självt : Man behöver gå igenom både glädje och sorg, svårigheter och prövningar för att växa, stärkas, ibland härdas och lära sig en mängd olika saker. Och livets dagar måste få sätta sina spår!

Jag blir faktiskt glad när jag möter människor som så uppenbart har låtit de genomlevda dagarna få lämna spår och avtryck, och som är mogna  och modiga nog att våga vara öppna med sina sår och sprickor i fasaden! De har fattat galoppen tänker jag!
Tomas Tranströmer har skrivit en dikt som heter "Romanska bågar",  och den här strofen i den älskar jag:

"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv efter valv, oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

Livet är ju ett arbete, inte sällan ett hårt sånt, och de ansträngningarna, de olika klasserna i livets (livens..) skola är nog just vad Tranströmer menar med symboliska  valven, tänker jag. Vi MÅSTE ta oss igenom våra stålbad, bestiga tillvarons höga berg och ibland också klara det som syns fullständigt oöverkomligt! Men  vårt människovärde står över, och är oberoende av de dikeskörningar och felval, sår och skador som livet ger, visst är den vissheten uppenbar!
Det kallar jag för en Gudomlig nåd och den mest generösa av gåvor!

Det GÅR upp och ner det härliga, färgrika livet - självklart gör det det! Därför blir jag alltid lite misstänksam när jag hör en del människor som nästan alltid och  ganska vanemässigt säger att "allt är bra, fint eller kanon." Och som  kanske på det sättet vill besvärja motigheter och framstå som den som klarar allt, den som inget biter på, och den som inget kan stoppa heller hindra. Jag tror inte den attityden är bra i alla lägen och när det egentligen kanske inte är så bra alls. Det är för mig ett förnekande av verkligheten och nog inte bra för varken kropp eller själ! Men för den skull menar jag naturligtvis inte att var och en inte har rätten till integritet och själva måste få välja vem de vill anförtro sig till. Det jag vill belysa är vår påverkan av idealbilder och människosyn, och hur man ser på det.

Det är  numera konstigt nog, inte ovanligt att människor berättar om både skilsmässor, förluster och andra svåra livshändelser som naturligtvis måste få påverka oss, som om det vore nåt man lämnar bakom sig och glömmer, "bara så där".... För man vill kanske kunna lägga till det till sitt "duktighets -cv" och fortsätta vara lika perfekt och "stark" och osårbar som man tror att man förväntas vara och som alla andra vill vara... Men det blir så fel i längden för man måste ju få vara MÄNNISKA, och tillåter man sig inte det, så larmar själen och låter kroppen sända ut sina smärtsignaler, och då är det klokt att lyssna!

Ser man det i ett längre perspektivet kan "osårbarhetsidealet" bli förödande för våra barn och barnbarn som ska växa upp i en samhällskultur där det största föraktet är förakt för "svaghet"...! Det bästa de kan få med sig ut i livet är nog insikten om att en människa måste få vara både svag och stark för att kunna ta sig igenom "valv efter valv" av liv och utveckling, och att ingen behöver skämmas för sina tillkortakommanden eller genomgångna svårigheter. Utan i stället vara stolt över sina ärr och livsringar!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar