onsdag 17 juni 2015

JAG IMPONERAS STORT AV MÄNNISKOR SOM FÖRSTÅTT VITSEN MED ATT VARA KONSEKVENTA I SITT FREDSARBETE !

Livet är härligt, för det mesta, men det är också en sträng och ibland ganska hård skola. Det kan tyckas klyschigt, att uttrycka det så men jag struntar i det, för det är precis så jag upplever tillvaron.

Så är det där med fredsarbetet, att göra gott helt enkelt, både i det lilla och i de större sammanhangen. Det är ju så oerhört viktigt och en angelägenhet större än någonsin känner jag. Och ska det vara på riktigt, jag tycker särskilt mycket om det som är på riktigt, så måste det ofta börja med kunskapen om vad någon annan, som inte delar min egen uppfattning, förstår eller inte förstår. Det har jag upptäckt först på senare år och jag är glad för den insikten. I min ungdom var jag så ivrig och naiv i min sociala patos och förstod inte att man inte kan påtvinga sina medlevare sin egen övertygelse om vad som är rätt och riktigt i livet. Jag var ofta lite för känslostyrd och alldeles för het på gröten. Sanningen är nog den att man bara, utifrån en god avsikt kan uttrycka det man tänker, känner och anser. Och man kan bara göra anspråk på att inspirera andra, val och vägval måste få vara varje människas egna, förstås...

Men det svåraste är ändå att vara konsekvent och att jobba hårt med att inte göra skillnad på folk. Jag har till exempel svårt, för att inte säga mycket svårt, för människor som  är upprepat och obesvärat inkonsekventa! Det går i min värld till exempel inte ihop att vara pacifist, jobba aktivt med fredsarbete, och samtidigt tycka det är helt okey med dödsstraff. Och det är illa när man som antirasist och demokrat exkluderar vissa folkslag och grupper i samhället, vilket tyvärr är ganska vanligt.

Det händer att man hör människor uttala stort engagemang för handikapp och dysfunktioner, men  det visar sig inte så sällan att de har svårt att känna samma empati och inkännande med vissa personer som lider av samma sak, om dessa till exempel representerar kungahuset, vissa politiker, eller någon annan grupp för vilken man känner antipati. Det här tycker jag urholkar varje form av idealism och gör människor mindre trovärdiga.

Men då och då möter man en sån där beundransvärd person som " är på riktigt" och som ställer höga krav på sig själv och på sitt engagemang, och som inte gör skillnad på sina medmänniskor.
Och jag bara älskar såna människor som inspirerar till demokrati och respekt för alla, och som påminner mig om att, så gott jag nu kan, själv jobba hårt med ett konsekvent "fredsarbete" på alla plan!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar