Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

måndag 6 juli 2015

FINNS JU INGET SÅ VIKTIGT SOM KÄRLEK, TID OCH VERKLIG NÄRVARO MED BARNEN UNDER UPPVÄXTEN...!

Jag vet föräldrar (förstås de som är välbeställda och för vilka det är möjligt) som reser med ett barn i taget på fina resor för att ge "kvalitetstid" till just det barnet. Avsikten är förstås god, men jag tänker att det här nog också handlar om en hel del dåligt samvete...
För de allra flesta av dagens föräldrar jobbar heltid och ibland mer än det, och det är inte som förut så vanligt att en förälder jobbar deltid. Och vad som kan tänkas ligga bakom den förändringen tänker jag inte gå in på nu, för det kräver sitt eget blogginlägg.

 Men det kan ju rimligen inte bli så mycket tid och ork över för barnen alla de där andra dagarna då det inte är semester eller planerad kvalitetstid.Och då kan det nog lätt bli en ond cirkel där både barn och föräldrar blir allt tröttare, mer frustrerade och irriterade. Och det går antagligen åt en del energi till att hålla tillbaka det dåliga samvetet över att jobba för mycket... över att tiden inte räcker till. Det är mänskligt och fullt förståeligt tycker jag.

Men jag tror inte på dåligt samvete som förändringsfaktor, det stannar oftast bara i en gnagande tanke, och jag vill inte önska något enda litet dåligt samvete - till någon.
Jag tror där emot på medvetenhet och på genomtänkta liv som kan fram leda till vad som verkligen är viktigt för barnen under uppväxten, och på att hitta det som är bra för hela familjer. Och på betydelsen av det som ger varaktig glädje, trygghet och harmoni för barnet inför vuxenblivandet. Jag beundrar de föräldrar som stannar upp och ser på själva och sina livsmönster utifrån, och som är kloka och modiga nog att våga förändra och avvika från rådande norm.  Och det finns faktiskt föräldrar som drar ner på sina egostyrda "måsten," minskar på pryl - och aktivitetshetsen och som visar barnen på andra mer hållbara värden i livet! De är jättefina föredömen för andra!

Och jag tänker, att har man som i en del fall, råd att bjuda varje barn på en utlandsresa så har man sannolikt också de inkomster som tillåter att en, eller båda föräldrar att gå ner i tjänst och jobba mindre, till förmån för mer tid och närvaro med barnen under den uppväxt som inte går i repris...

Många tonåringar har ju naturligt en lite svajig tid och testar gränser, och jag tänker att ju mer de testar, bråkar och svajar, ju sämre mår de antagligen inom sig. Och ju mer kärlek, omsorger, tid och närvaro behöver de då! Det är jag hundra på...  Hårdhet och "bestraffningar" ökar tonårsupproret och skapar förtvivlan och förödmjukelse hos en redan osäker och identitetsförvirrad tonåring! Sånt kan skapa bestående problem! Även en tonåring behöver sina föräldrar i samtal och möten och fast de markerar sina revir och vill vara ifred, så behöver de fortfarande tryggheten och omsorgen från mamma och pappa!

Många föräldrar koketterar med att de jobbar för mycket och har så dåligt samvete... och man undrar om de verkligen tänker på vad de säger. Om de vill ha mer tid för barnen och om de egentligen vill ändra på det där.. eller ?

Och jag tänker att människor ofta talar om vikten av att själva få välja i olika saker, vilket jag instämmer i helt och fullt. Men hur många föräldrar har egentligen frågat sina barn om de vill ha mer tid och om de vill att de ska jobba mindre? Och hur ofta frågar man barnen hur de egentligen mår i den stressiga vardagen och tar hänsyn till barnets bästa, fast det innebär kompromisser för föräldrarna...?

Av min egen barndom, som inte var okomplicerad, lärde jag mig tidigt att ta barnets parti och det tänker jag fortsätta med även om det numera blir med hjälp av pennan...