Jag vet att det låter mer än knasigt och snudd på vad som förr var som "att svära i kyrkan", men jag har, fast jag tycker att sommaren är vacker så det dånar och slår lock för öronen, svårt att orka med den här årstiden...! Den är helt enkelt för intensiv och för energisk i sitt varande för mig. Jag har svårt för att som den "högkänsliga" personlighetstyp jag är, balansera mina egna högintensiva, oroliga energier när ljuset är så här generöst, starkt och närvarande som det är under de här sommarmånaderna.
Du får faktiskt förlåta mig för det, för den tokigheten, fina, bedårande sommar...! Men jag tycker så mycket om dig ändå, för alla dina gröna kostymer, för allt det underbara som gror, växer och blommar, och för att du finns och för att du är du, och för att du så troget återkommer varje år. Och för att du inte bara tar och ger upp med din fantastiska och underbara sommarföreställning, trots att vi dumma människor håller på att leva sönder och förstöra det mesta på den här planeten.
Men som du nog vet, så tycker jag allra bäst om dig de där tidiga, så fräscha, nästan glasklara morgnarna när ditt ljus är så där försiktigt och vackert så det nästan gör ont. Då känner jag att vi är i fas med varandra och då är du som allra, allra bäst!
Vi blir liksom "lite för mycket" sommaren och jag, tillsammans, och jag skäms faktiskt lite för det, får dåligt samvete för att jag inte 100% kan ansluta mig till hyllningskören och jubla över den årstid som de flesta andra normala människor gör. Men jag kan inte hjälpa att jag mitt i de på alla sätt, ljuvliga juli och augusti månaderna, de där heta soliga dagarna när allt i naturen och många människor tycks gå på högvarv, kör med turbomotor, faktiskt då sitter och drömmer om ett helt annat scenario: En härlig och lagom kall vinterdag, ett stilla snöfall då nästan allt blir vitt, lugnt och mindre ivrigt, mindre energiskt. Så funkar jag och det kan säkert tyckas både motvalls. alarmerande avvikande, otacksamt och en smula grinigt, det kan jag förstå.
Jag ser med beundran på alla dessa sommarmänniskor som tycks hinna en hel värld under semestern, och som inte tycks få nog av upplevelser och äventyr. För själv går jag nästan i baklås av alla förväntningar, planeringar och sommarprojekt, för jag tycker det blir fööör mycket... det blir för mig lite som att befinna sig i en oavbruten jättekäck, jätteglad och superenergisk "Allsång på Skansen", hela dagarna. Eller som att tvingas åka karusell snabbt som attan, inte kunna hoppa av, fast man som jag, avskyr karuseller. Jag tycker livet snurrar på tillräckligt fort ändå och att de ofrivilliga äventyren och upplevelserna är tillräckligt många som det är...
När solen bara bränner på och det är svårt att hitta svalka och lugn för både kropp och knopp då blir jag gärna lite deppig, energidränerad, opraktiskt osocial och jobbig. Och jag undrar om jag möjligen är den enda medlemmen i klubben för sommarrelaterad nedstämdhet...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar