Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

lördag 4 juli 2015

ÄR DET "FINARE" MED AUTISM OCH ASPERGERS SYNDROM, ÄN BORDERLINE ELLER KRONISK DEPRESSION? HUR MYCKET STYR AKTUELL SAMHÄLLSKULTUR OCH IDEALBILDER...?

Ända sen tonåren har jag varit intresserad av hur människan fungerar, och egentligen mer intresserad av hur det blir när vi inte funkar. Och jag har nog alltid tyckt att det är viktigt att nå det där som ligger bakom, det där som med ett lite finare ord kallas för "Kausualiteten". Ett ord, som jag förresten, första gången stötte på under min undersköterskeutbildning tidigt 80 -tal. Vissa ord, innebörder och betydelser stannar kvar längre än andra, och eftersom jag alltid varit intresserad av bakomliggande orsaker och gärna ställer frågan varför, så blev "Kausalitet" kvar där inne i min ganska röriga, och ibland överbelastade hjärna.

Jag tycker det är roligt att följa forskning och nya intressanta teorier om det som gäller människan. Och särskilt intresserad är jag av psykologi, och av det som betecknas som funktionsnedsättningar, olika genetiska samband, och av vilken betydelse som t.ex uppväxtmiljö har på hur utvecklad eller omfattande, en dysfunktion kan bli för någon.

Autism och Adhd är kända funktionsbegränsningar som  den senaste tiden blivit mer uppmärksammade och det skrivs en hel del om hur det är att leva med det här. Det tycker jag är jättebra, för det är då är på tiden att vi drar oss bort från många dumma och hindrande synsätt på allt som är kopplat till psyket och känslorna! Och då är det så bra att människor nu öppet och naturligt vågar berätta om hur det är att  ha en diagnos inom Autismspektrumet, t.ex Aspergers syndrom eller något annat, eller till exempel vittnar om vilka svårigheter en Adhd kan ha för det dagliga livet. Men, jag undrar varför inte medier fokuserar lika mycket på diagnoser som Borderline, Schizofreni eller Kronisk Depression? Är det möjligen "klasskillnader" mellan olika psykiska sjukdomar? Jag är benägen att svara ja på den frågan. Och det bekymrar mig att det kanske är så, eftersom det får konsekvenser för de människor som redan innan lider av sina dysfunktioner, och som verkligen inte behöver mer sten på bördan i form av fördomar och snäva kunskapsfattiga synsätt!

Och jag tror för min del att aktuell samhällskultur, rådande människosyn och idealbilder bland människor, har en direkt koppling till hur vi generellt ser på sjukdomar och begränsningar, och särskilt stigmatiserade är de som är kopplade till psyket och det emotionella. Det har alltid upprört mig! Det är nog ingen tillfällighet att fler och fler offentliga personer, och så kallade kändisar med inslag av Autism, Adhd eller Bipolär sjukdom, öppet träder fram och berättar om hur det är att leva med det här. Och det är tyvärr, inte heller så oväntat att de med t.ex Borderline, Schizofreni eller Kronisk Depression, inte lika ofta ges tillfälle, eller vågar berätta om sina lidanden och om hur deras liv ser ut...!

Det här gör mig helt enkelt förbannad, att det ofta framställs som lite "finare", mer rumsrent, att ha en dysfunktion som så där lite onyanserat, inte sällan exemplifieras med kända personer som utmärker sig genom beundransvärd kreativitet, stor prestationsförmåga eller hög IQ! Och Googlar man tll exempel på Aspergers Syndrom får man direkt få upp Einstein, Beethoven eller Virginia Voolf.... ingen av dem tillhörde kategorien " loosers", eller var den som inte fick ändan ur vagnen, när det gällde arbete och prestation...
Naturligtvis var också  dessa bemärkta personers liv också påverkade av personlighetstypen, på gott och ont, som det ju alltid är.

Men varför hittar man inte lika lätt exempel på Bordelinemänniskor, eller de som har Tourettes Syndrom, eller någon annan sjukdom eller något syndrom som inte så signifikant kan kopplas till hög prestationsförmåga, uthållighet eller goda cerebrala förmågor...? Egenskaper som naturligtvis finns också hos de här grupperna.
Naturligtvis just för att de här människorna inte är lika användbara eller värdefulla i ett prestationssamhälle som vårt, där överkänslighet, sårbarhet och känsloinstabilitet förstås inte passar så bra in ...

Jag känner för alla, oavsett diagnos, och jag avskyr fördomar och ovilja att vidga sin kunskapshorisont. Men jag är rädd för, och vill bekämpa den växande elitiska människosyn som påverkar hur vi ser på människor med olika funktionsnedsättningar! För den är mer än oroande nu, faktiskt...

Det vi verkligen behöver är att generellt öka vår kunskap, processa våra fördomar, kasta bort dem och se lika, och klokt på alla som lider av både det ena eller andra...!!