Ja, jag vet att jag sagt det förut, men jag säger det igen för jag tycker det finns skäl att göra det...
Varför är vi, de allra flesta av oss, så rädda för att motsäga och avvika från det som i dag anses vara politiskt korrekt i vårt samhället?
Det är för mig en paradox eftersom vi väl nästan aldrig varit mer måna om att vara självständiga i det mesta av vad vi företar oss och nu ju lever i en synnerligen, uttalad individualistisk tid...
Vi vill sticka ut och gärna vara originella och ha det där som ingen annan har, men man ser förvånansvärt många, många likadana, eller liknande hem, inredningsdetaljer och kläder bland människor. Och även med åsikter och uppfattningar är det förbluffande lika.
Ska man sticka ut och bli accepterad och lyssnad på, så verkar det som om man för att kunna passera nålsögat för social acceptans, ska sticka ut/ avvika just på det sätt som de flesta andra gör det på... och för den som har modet att göra det på sitt eget sätt, och med sin egen näbb är den allmänna opinionen inte alltid så nådig...
Den grupp som jag tycker är anmärkningsvärt ofta är undantagen från den här outtalade men förhärskande regeln är inte oväntat Kändisgruppen. De har blivit vår tids nya hyllade elit, de trendsättare som, inte minst genom media får en oerhörd genomslagskraft.
Som med mycket annat, så är det här inte bara dåligt, det kan också vara bra. För den kända person som till exempel går ut med sitt engagemang för världens utsatta, de marginaliserade, för dem som lider under krig och svält, eller för andra behjärtansvärda ändamål, får det här oftast en väldig medial genomslagskraft och en god spridning, och kan göra skillnad i världen. Och det är bra.
Men många som är kända och igenkända för alla möjliga och omöjliga saker kommer förvånansvärt ofta undan med ibland hiskeliga och rent skrämmande övertramp, uttalanden och gärningar...
Det är som om själva kändisskapet inte sällan rättfärdigar sånt som, om det hade gjorts eller sagts av en "vanlig" person, sannolikt och ibland berättigat hade väckt både avsky och vrede.
Det här kallas sen gammalt för dubbelmoral och förekommer både här och där i olika grad. Ibland kanske krasst praktiskt av bekvämlighetsskäl, då och då anar man ren brist på både förstånd och överblick ,och kanske oftare på att vederbörande helt saknar moralisk kompass.
Hur som helst, jag tänker inte heller moralisera över det här, jag nöjer mig för tillfället att konstatera...
Men vad gäller den överdrivet ängsliga politiska korrektheten, denna numera närmast heliga ko, så tycker jag att den börjar närma sig ren dumhet... för vi måste ju, om vi ska vårda och utveckla vårt fria demokratiska samhälle, låta mångfald, högt i tak och social dynamik bland medborgarna vara högst tillåtet, förväntat och välkommet!
Och om man har en från main stream avvikande uppfattning, eller vill se nyanserat på saker och ting så måste det i rimlighetens namn inte uppfattas som till exempel "rasism" "tolerans för mäns våld av kvinnor" eller liknande dumma svart -vita tänkande!
Vi måste, tycker jag, till exempel mer börja se människor och folkslag som individer med olika personligheter, erfarenheter och förutsättningar och inte alltid bli helförbannade och ta till stora släggan, generalisera och fördöma, eller kasta ut alla barn med alla badvatten...!
Och så hoppas jag att tiden snart är inne då vi blir mer trovärdiga och oftare gör praktik av våra rop om "mångfald, vars och ens rätt att vara annorlunda", och våra välvilliga uppmaningar att "våga vara sann mot dig själv" och stå för sin uppfattning även om den inte är direkt PK.
Helt enkelt, att var och en får bli accepterad och respekterad för just det sätt som DEN väljer att sticka ut på så länge det har ett gott syfte!
Låt oss börja förstå att lösningar till många av världens problem ligger så mycket i att ha modet att se saker som de är, i alla kulörer, inte bara i svart - vitt...! Och genom att vara konsekventa och starka på riktigt och bryta tomma, dumma tabun och stigmatiseringar kring våra liv och beteenden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar