Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

söndag 24 januari 2016

"DET ÄR BARA PSYKISKT" - DET OBEARBETADE SYNSÄTTET SÄGER SÅ MYCKET OM DET STIGMATISERADE PSYKET...

Just nu har jag många tankar i huvudet och väldigt mycket sorg och oro i mitt hjärta. Och då lugnar det mig att skriva. Och jag skriver det här med respekt för min dotter och för alla andra som är eller har varit psykiskt sjuka, eller själssjuka, som jag tycker är en både vacker och riktig benämning.

 Mitt älskade förstfödda barn, nu sen länge vuxen och utflugen, är just nu sjuk i själen och jag önskar att jag kunde göra henne frisk - att jag kunde göra under, vore allsmäktig och kunde hjälpa henne ur detta lidande...! Det är inte farligt att vara psykiskt sjuk och man borde mer naturligt och öppet tala om psykiska illamåenden och lidanden! Jag har hört flera som till exempel hamnat i depression men som är övertydliga med att avsluta sina beskrivningar med att säga: " Men jag har klarat mig från att gå till psykolog, behöver inte det, det är skönt..." Då undrar jag hur den behandlande doktorn tänker ... och jag anar den onödiga rädslan för det mänskliga psykets upplevda "dunkel och faror..."  hos  ibland  kanske både patient och läkare...
V lever förvisso i ett så kallat utvecklat, modernt samhälle och befinner oss inte längre i medeltiden... och vem som helst kan om det vill sig illa, bli sjuk i själen och det är alls inget konstigt med det.

I en sån här utsatt situation när sjukdomen slår till, då har man inget skydd, det hjälper inte att man som min dotter faktiskt har ett gott förstånd i botten, är en synnerligen intelligent person med både utbildning och mänsklig mognad... det hjälper naturligtvis inte då, för sjukdom och lidanden är liksom döden, en högst demokratisk företeelse... Ingen går säker som jag ser det, för det här handlar inte om förstånd eller bristen på det, som man en gång i de oupplysta tidevarven trodde, och som tyvärr en och annan okunnig tolkar det fortfarande... Det handlar om nåt helt annat och betydligt mer komplex i oss människor.

Men som mamma  kan jag inte hjälpa just nu, bara finnas kvar, försöka vara lugn, man blir ibland ofattbart lugn i krissituationer, för man bara måste vara det ...   Jag måste finnas där, vara där och värma hennes små fina händer som emellanåt är så kalla av all skoningslös ångest som sköljer över henne. Hålla om henne och torka hennes tårar... i den förtvivlan där ALLT som gör ont tränger sig på och invaderar för alla filter är borta... Då är det bra att som anhörig skaffa sig kunskap om de här sjukdomstillstånden, hur de drar fram , och hur de kan upplevas och om bästa förhållningssättet för oss som finns bredvid.

Jag och resten av familjen måste nu tydligt vara den trygga, solida bergfasta grunden, den som finns kvar och består när allt annat har rasat...
Vi måste låta vår kärlek flöda i ett jämn och pålitligt flöde och se till att den omsluter henne på alla sidor och bär genom det här.
Vi måste försöka vara det ljus, det hopp, som kan bli vägen tillbaka för den som snubblat, stängt ner sig själv och tappat orienteringen i tillvaron.

Det här är inte lätt för det är en skrämmande upplevelse, inte så mycket det att se den som är sjuk, för det är mest smärtsamt, utan mer för att man faktiskt inser att liv och ohälsa är obeständiga och att när som helst kan tillvaron ändras, som nu av bland annat starka existentiella krafter inom en människa. Det handlar om en obalans i hela systemet, och då menar jag, och det vill jag särskilt understryka, i HELA människan -  i kropp och i själ!

Självklart så kommunicerar en ohälsa via de kanaler som står till människans förfogande...  Inte sällan, det vet vi nog alla, så kan det till och med börja med envis huvudvärk, ryggont eller andra kroppsliga symtom som psyket och själen samstämt sänder ut via kroppen. Och har man då för vana att inte lyssna på sin kropp och kanske anser att den fungerar separat oberoende av själen, så kan det hända att psyket i egenskap av själens sekundant måste ta till brösttoner, ikläda sig huvudrollen i signaleringen när de själsliga obalanser som av olika orsaker blivit till direkt ohälsa.

Det här sambandet blev allt mer klart för mig genom min far som var kroniskt psykiskt sjuk och en våldsam outvecklad människa - och som  för övrigt inte hade några som helst likheter med min dotter. Jag såg alla hans typiska projiceringar av det, i hans fall, inre vansinnet  alla möjliga och upprepade kroppsliga sjukdomar som han ansåg att han hade. 60 - talets läkare stirrade sig länge blinda på hans somatiska problem och såg förvånande länge inte att roten till det onda - i dubbel bemärkelse fanns i psyket... Då lärde jag mig det som jag anser att alla läkare och all sjukvård bör ha full kunskap om och tillämpa:

 KROPP OCH SJÄL ÄR ETT, DE ÄR KOMMUNICERANDE KÄRL... och att det handlar mycket om obalanser i energier som kan orsakas av för stor och långvarg belastning i olika former!

Hur många gånger har man inte hört i olika situationer och bland olika människor: " Det är inte farligt det är bara psykiskt" och utan att ta signalen på allvar,  som vore det inbillning och som om psyket eller själen inte finns...!

Psyket FINNS och själen med, om du frågar mig. Och det är dags att vi mer utbrett genomskådar fördomar och gamla obearbetade synsätt, skaffar mer helhetskunskaper om människan och äntligen befriar det stigmatiserade psyket!

Mina varmaste medkännande till alla ni andra som liksom nu min dotter, befinner i detta lidande!