Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

måndag 4 januari 2016

SÅ SER JAG PÅ LIVET JUST I DAG

Jag kan tycka att livet faktiskt är en ganska spännande resa mellan existensens gryning och skymning. Själva tillvaron ser jag som ett oöverskådligt landskap med många vägval och snåriga stigar, och en hel del ganska höga berg som ska bestigas. Och så dalarna... dem slipper man inte. Och varje gång man tagit sig upp från en sån så är det alltid lika härligt! Och vad gäller det här landskapet så ser jag bara delar, så mycket jag behöver se just då, av det som jag anar och förstår är något mycket större och för mig ofattbart...
Framåt färdas jag inte alltid rustad för de hinder och problem som jag möter. Då måste jag ändå, för så är det tänkt har jag förstått, helst ta mig igenom svårigheterna, inte blunda, inte backa. Och ganska ofta hittar jag då, när vägen är stängd, en ny och oupptäckt framkomlig väg som ger mig nya upptäckter och utmaningar.


Jag reser mot den tid - framtiden, som jag inte vet något om, och som jag inte ska veta något om för den ska jag, om jag får leva, möta hur den är och ser ut. I  mitt resebagage finns alla mina erfarenheter, alla tillkortakommanden, sorger och glädjeämnen. Väskan är inte så tungt att bära som man kan tro, egentligen - för i det större sammanhanget väger det förflutna lätt.

Det händer ganska ofta att jag tar fel väg och går helt vilse. Då måste jag bara försöka behålla lugnet, tänka mig för och på nytt ta ut riktningen i livet.
Vissa dagar flyter livet bara på, det mesta känns rätt och oproblematiskt och då är det lätta att vara snäll, hygglig och kärleksfull.

Och så händer det förstås att jag har för bråttom,  inte ser mig för och hamnar i diket, det händer mig ofta...  och då måste jag ibland be om hjälp för att komma på banan igen, och det har jag faktiskt inte svårt för att göra, be om hjälp alltså, för vi är ju alla bara människor, och människor gör fel ibland...
Om man har tur så varar kanske resan länge och det gäller verkligen att ta vara på resdagarna, se det bästa i sig själv och i sina medresenärer och faktiskt älska sig fram medan det är möjligt.

För jag vill så gärna tro att meningen med livet
är kärlek mellan människor.