Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

tisdag 22 september 2015

I EN SJUK OCH SKADAD VÄRLD MED DJUPA SÅR MÅSTE POLITIKEN BORTSE FRÅN SINA SÄRINTRESSEN OCH ENAS!

Stora, omfattande och alldeles nödvändiga samhällsförändringar står nu otåligt och stampar i farstun. Med all rätt står de där och länge har vi kunnat höra dem, men inte lyssnat. Nu är det hög tid och skarpt läge för att, i verklig mening, rädda värden! Indikationerna för den åtgärden KAN inte vara tydligare eller mer uppenbara än nu!

Och i skenet av allt som så länge varit fel, ogenomtänkt, orättvist och galet hos mänskligheten,  och hur vi nu ska läka den skadan, blir t.ex olika politiska uppfattningar och särintressen löjligt små och meningslösa. För jag tror att stora globala problem bara kan lösas genom samlade krafter, mycket humanitet och massor av varma storsinta inkännande människor med kärleksfulla hjärtan, som har klokheten att kunna se bort ifrån det egna mindre sammanhanget. Och den allra effektivaste drivkraften måste vara insikten om att allt levande hör samman, i ett för oss antagligen ofattbart stort nät , vilket sannolikt betyder att skadar vi någon annan så skadar vi också ofelbart oss själva och vår värld. Alla andra insatser blir utsiktslösa, bara konstgjord andning och tillfälliga lösningar för att nå fred och försoning i världen, och ett gott och bra liv för alla.


Löjliga, små och ovidkommande blir ju i förhållande till det här också alla småkonflikter, allt "tjafs", bråk och stridigheter som vi människor lägger energi på i vår vardag och i våra dyrbara liv. Hur många av oss förfasar sig inte över krig och konflikter ute i  världen, men ändå kan samma personer göra illa medmänniskor av egoistiska skäl och bristande medkänsla. Det är en stor paradox!
Som vanligt så är det en grundprincip som gäller: Fredsarbetet MÅSTE alltid börja i våra egna hjärtan, det må låta hur klyschigt som helst, men det är förutsättningen för ett konsekvent jobb för en bättre och fredligare värld!

En större medvetenhet om sina egna livsmönster, att lyssna till sina egna tankar, och vara observant på sig själv i sina möten med andra människor och att alltid försöka var en snäll och hygglig människa blir ALLTID en BETYDANDE droppe i medmänsklighetens hav.
Och jag tror verkligen på droppen i havet och på den obändiga kraften i den!