Det är intressant det där med vad många kvinnor egentligen definierar som "kvinnokraft" och hur de tänker med "kvinnor kan"- ropen... Och hur olika vi tycker att vi bäst når fram till jämställdhet mellan män och kvinnor i samhället. En del anser att vi ska jobba med t.ex könsneutrala ord och ta avstånd från våra gamla benämningar som " man" och "kvinna", och ser det som bra medel för att motverka könskonservatism och orättvisor mellan könen. Den tanken är säkert god och genomtänkt men jag har inte samma uppfattning om den saken. Jag tycker nämligen att det är i vår människosyn och i det konkreta, praktiska jobbet med att nå respekt och förståelse för varandras tankar och uppfattningar, som vi ska lägga krutet och vårt hetaste engagemang. Och jag tror att ord och benämningar könsneutrala eller inte, har en mindre betydelse i kampen för jämställdhet vad det än må gälla faktiskt.
Vi är ju trots allt födda till män och kvinnor och kan vi då inte bara vara lite nöjda med det, gilla läget och sikta in oss på att vi för den skull,sannolikt inte fötts till att vara varandras motståndare, och fiende, utan för att vara varandras medvandrare och medarbetare. Vilket förstås inte alltid kan vara problemfritt. Och kan vi inte bara i dessa tider när vi så mycket kämpar för tolerans för olikhet och mångfald, utöka den toleransen så att den möjligen också kan omfatta de faktiska skillnader som finns mellan män och kvinnor. Men fortsätta arbeta mot de dåliga, ibland förminskande beteenden som både kvinnor och män visar varandra...! Lägga ner fixeringen vid skillnaderna och sluta med den inkonsekventa, många gånger tröttsamma destruktiva krigföringen mot män, som vore de en homogen grupp av enbart onda människor...! För nog borde feminismen i grunden handla om fred mellan kvinnor och män - mellan människor, och inte om att starta krig och låta den stridsberedskapen gå i arv till sina döttrar, som sen kanske själva låter den gå vidare i generationer. Och vad gäller skitstövlar som inte vill samarbeta för allas bästa, så finns det naturligtvis såna bland både män och kvinnor, det kan vi vara alldeles säkra på och det har jag själv erfarit.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Vi är alla, helt oberoende av kön, mest av allt människor, som har mer gemensamma egenskaper än vi har skillnader. Och jag blir alltid lite upprörd när jag hör vissa feministiska rop som just "kvinnor kan" skalla... Det är väl klart att kvinnor kan, och det alldeles självklara behöver därför inte framhållas, som om det inte vore en naturlig sak! Det här uttrycket blir därför i mina öron i stället snudd på ett förminskade av kvinnor. "Kvinnor kan", tror jag det, men det kan män också! Vi kan alla, göra olika mycket av saker och ting, sysslor och jobb, för vi är helt enkelt individer, alla med olika egenskaper och det alldeles oberoende av könstillhörighet!
Men det betyder för den skull inte att vi ska se förmildrande eller med acceptans på någon grad av diskriminering eller ojämlikhet för vare sig kvinnor eller män! Jag är bara så trött på den krigiska inställningen från vissa feministhåll, och jag tänker att det faktiskt finns andra sätt att nå reformer på än genom ilska, hat, sarkasmer och krigföring!
Och kanske behöver vi stanna upp och titta på hur vi hittills har lyckats med jämställdhetsarbetet mellan kvinnor och män, och hur verktygen fungerar. En hel del återstår, som t.ex lika lön för lika arbete, och här behöver naturligtvis kvinnor säga i från och hävda sin självklara rätt på ett mer tydligt sätt.
Och så undrar jag varför det fortfarande är ganska sällsynt att se en kvinna stå och t.ex snickra uteplatser och insynsskydd i våra trädgårdar? Och varför lyser männen fortfarande oftast med sin frånvaro vid "innepysslet"och inredningsjobbet? Och vad beror det på att det 2018, tycks vara lika "manligt" och "starkt" att tända grillen och fixa med elden som det var på stenåldern, och varför är det inte lika vanligt att kvinnor sköter det jobbet? Är vi som kön möjligen olika kopplade till naturens element från början? Men allt det här skulle ju både kvinnor och män utan tvekan kunna göra...
Kanske är det ändå lite så att vi kvinnor trots allt, lite vill både äta kakan och ändå behålla den, när det gäller vissa typiska könsattribut och det tycker jag är intressant att fundera vidare över..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar