VARFÖR I HELA VÄRLDEN HAR ORDET TACK FÖRVANDLATS TILL EN SVAGHETSMARKÖR...?

" Tack ska du ha för du ringde tillbaka så fort"  , sa jag vid ett tillfälle uppriktigt tacksam till en hygglig människa här om dagen. " Ja, men det är lugnt, det är ingen fara, det ordnar sig..." replikerade lugnande, men något inadekvat, högst densamma människa. Säkert välvilligt, men nästan lite besvärad över mitt "tack", och banne mig om hon inte också lät lite deltagande över vad hon verkade uppfatta som nåt lite underdånigt och svagt, och nästan provocerande hos mig. Och då fick jag nästan, men bara nästan, en ohejdbar lust att snäppa upp röstvolymen och svara:  " Ursäkta mig, men vad pratar du/vi om egentligen, pratar vi om samma sak? För min del handlar inte det här samtalet om en skogsbrand eller nån olycka, som jag beklagar. Och mitt tack till dig är inte ett rop på hjälp från en looser. Jag tycker bara om att använda ett ord som enkelt uttrycker vad jag menar."

Språkförvirring kallar jag det här! Och sånt händer både lätt och gärna när orden hinner före tanken, hos precis vem som helst faktiskt. Och det händer nog ganska ofta i de flesta sammanhang i vårt hårt stressade samhälle där allt som går fort, och ännu fortare, premieras och beundras hos människor.

Den här knasiga dialogen hamnar jag ganska ofta i, för jag tycker om att visa uppskattning och tacksamhet till den som förtjänar det. Men vad jag också tycker om är att använda det lilla, högst användbara, sympatiska ordet "tack" faktiskt! Men  jag har mer och mer förstått att det  här ordet nog är ganska "ute," och förmodligen råkat ut för både töntstämpeln och "gammeldagsvarning"....!  Nu är det universalordet "okey" som gäller... Men jag gillar inte riktigt det ordet som ersättning, för det är inte bara väldigt tjatigt att höra i nu nästan alla sammanhang, utan också för att det är mycket av språklig slapphet och social lättja, att knuffa undan det gamla fina ordet tack, som ju är ett av hedersorden i vårt faktiskt ganska rika och användbara språk!

Har tänkt på att ett samhälles aktuella människosyn mycket återspeglas, i just språket, och i hur vi kommunicerar med varandra. Och jag tror att det i vårt samhälle, där vi ofta är rädda för att uppfattas som svaga och eftergivna, mycket väl kan ha omdefinierat betydelsen av ordet tack. Från att ha varit en högt värderat uttryck för artighet och uppskattning, och ett ord som markerar goda egenskaper och nåt positivt, bra, gott och osjälviskt hos mottagaren, så verkar nu ordet tack  fått en annan valör. För det är inte längre det rådande idealet att vara så ödmjuk och tacksam. Att själv tala om alla sina goda egenskaper och bedrifter, och sopa eventuella svagheter under mattan står högre i kurs, och det speglar ju en del vår moderna människosyn.

Jag känner olust och ledsnad över att den gamla hederliga tacksamheten som kommer inifrån, och att den, liksom vanlig fin artighet håller på att förvandlas till en kuriositet i det sociala livet. Och jag tror att de barn som inte får med sig det här hemifrån går miste om nåt väldigt värdefullt att ha med sig ut i livet. För det här handlar ju i grunden om respekt och hänsyn till andra människor.

Och varför i hela världen håller ordet tack på att förvandlas till en svaghetsmarkör, och varför har det för en del människor blivit mesigt och underdånigt att visa sig tacksam...?