Kära minnen från mitt yrkesliv.

Många är de i historien kända och "stora" människor som ofta fått ge namn åt gator och torg i världen.

I dag vill jag belysa och tacka alla de strävsamma, så kallade "enkla vardagsmänniskor" som en gång levde och arbetade här på jorden, som framlevde sina dagar i glädje och sorg, fattigdom och nöd, och som lade grunden för vårt samhälle genom hårda dagsverken med sina arbetsamma händer. Så många män och kvinnor och också barn...
Och jag hoppas att de alla nu rättmätigt fått ge namn åt de gator och torg i den himmel som jag tror väntar där på oss en gång...

Från ett långt yrkesliv i äldrevården har jag så många kära, både glada och sorgliga minnen. Dem bär jag med mig i mitt liv som en dyrbar skatt. Och jag är så tacksam för alla möten med så många olika människor.

Här är ett sådant minne i form av en dikt jag skrivit.



SOM EN LEVANDE BILD I MITT INRE...

Du satt alltid där vid fönstret ut mot söder. Du ville vara i fred med dina minnen och dina tankar och vände ditt lilla huvud och den fårade nacken, spröd som en fågelunges, bort från de andra och från dagrummets tystnad.

Du talade ibland när jag hjälpte dig till sängen för natten, om dem som inte längre fanns, och du sa
lite drömmande och med stänk av sorg i din blick:
"Först gick min fina yngre syster Anna sen gick min älskade storebror Karl".
Som om ni med bara en vinkning skilts på vägen för att ses igen ...nån gång. Så trösterikt... så fint tänkte jag då.

Dina anletsdrag blev då och då stela, när sorgens och saknadens isvindar blåst över ditt vackra livströtta ansikte.
När den kalla verkligheten knackade på din dörr...
Då brukade jag hålla din hand och ge dig lite av din favoritsaft.

Du blev trygg och glad när dina värkpinade fingrar ordnade bland gamla kära foton,
på tillfälligt besök i minnenas välkända landskap... Vi satt tillsammans, och du berättade med sån glädje och jag blev berörd  och kände beundran över ditt liv och dina minnen.

Varje kväll när jag önskade dig godnatt talade du med ljus i blicken om att "göra en resa", du längtade efter dina föräldrar...
På bordet bredvid låg din gamla slitna pengabörs, till hands inför "färden hem till mor".
Och så många morgnar bar din stökiga bädd spår av din nattliga oro.

Jag log med tårade ögon, förstod din längtan och gladdes över ditt välbehövliga, men kortvariga lugn.
En morgon var din plats vid fönstret tom. Du hade äntligen börjat din resa bort - hem,
dit du alltid längtade...

Jag klappade i hemlighet din stol, tackade för att fått möta dig och önskade dig en lycklig resa...

Ann