Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

fredag 29 juli 2016

Det är inte alltid bara dåligt att ha det dåligt och bekynnersamt ibland...

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag tror inte på räkmackeliven, de är överskattade och nog i allmänhet ganska avtrubbande och till och med förblindande, för det där som är livets egentliga väsentligheter!
När den ena dagen efter den andra bekymmersfri och utan nån som helst friktion, inte ett enda litet skav bara flyter på då tror jag att man ofta har det FÖR bra och för problemfritt för sitt eget egentliga, bästa.

För jag tror, förresten jag vet, av egen erfarenhet att man behöver lite motgångar och en del utmaningar i livet för att inte fastna, stagnera och framför allt för att få en större och vidare blick, och för att kunna behålla sin nyfiken på varför livet är som det är och varför det ser så olika ut för oss alla.

Man får se till att riktigt väl akta sig för, att trots motgångar och sorgligheter, inte fastna i bitterhet och resignation. Och så ska man för allt i världen sky "tyck- syndom - kappan för den blir bara tung och jobbig och ganska patetisk att bära på i längden. Har man då tagit sig igenom jobbiga perioder, kanske år av sitt liv utan att ha förlorat tron på livet, på sig själv och på människor, då har man lyckats med något verkligt stort!

Också de tuffaste dagar kan ha något med sig av godo, och inte sällan är det då som man på allvar börjar "grunna" över hur allting hänger i hop och vad som egentligen är meningen med det här livet. Och när man grunnar så kan man komma i kontakt med inre tankar och känslor och till och med göra oväntade insikter, som nog mer sällan livet på en räkmacka kan erbjuda. För har man allt, det bästa och finaste, nyaste och häftigaste mest hela tiden, och är man konstant nöjd dygnets vakna tid, vad ska man då längta efter eller  drömma om? Och har man då samma behov av att grunna över livets mening och mysterier? Jag är faktiskt inte så säker på det.

Jag vill slå ett slag för både tomheten, tystnaden, svårigheterna och  för downperioderna i våra liv, för de är ofta ganska utvecklande om man bara vill och ta emot den möjligheten. För till och med den mörkaste deppigaste tid i ens liv kan ibland i ett retroperspektiv ses som en lärotid, eller ett nyttigt uppvaknande.

Och det är inte alltid bara dåligt att ha det dåligt och bekymmersamt i livet.