Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

lördag 4 juni 2016

Vad är det hos vissa människor som får en att må så bra på djupet av sig själv?

Följer förstås serien "Vänligen Lars Lerin," och sent i går kväll såg jag också dokumentären  "Mot kvällen uppklarnande," om och med, konstnären och människan Lars Lerin. Och jag blev precis så berörd som jag väntat mig.

Denne så sällsynt begåvade konstnär och författare är en oerhört sympatisk person som till alla delar i sin personlighet är något så ovanligt som en alldeles äkta och oförstörd person som låtit problem och svårigheter lära och utveckla honom. Jag bara älskar såna människor!
En hel del svårigheter och hinder såg han från början i sin blyghet, sitt vemod och i sin finstämda känslighet. Vilka alla så nåderikt tycks ha berikat hans konstnärssjäl vilket hans helt fantastiska akvareller tydligt visar på!

Men lusten att måla var för Lars uppenbart starkare än rädslan för att möta livet i ett större sammanhang. Och i sitt konstnärskap och i sina enastående målerier har Lars låtit existensens svärta få stå sida vid sida med glädjen och ljuset, precis så som det är i livet självt.

Lars Lerin har en enastående förmåga att fängsla människor, inte bara med sin konst, utan också med sin närvaro och sin kloka eftertänksamhet, sin humor och sina allmänmänskliga, ibland djupt andliga insikter. Allt förpackat i en enkel genuin och mycket vänlig, på något sätt tidlös, och fortfarande lite blyg värmlandspojke, som tycks ha behållit sin värdefulla inre kärna.
Lars har i ett rikt mått, det som hos mig inger känslan av att vi alla - allt levande, hör samman som i ett omfattande urstarkt rotsystem, och att vi alla trots allt, är så lika varandra - egentligen.

Han sätter med stort mod och alldeles naturligt fingret på de här likheterna, på det allmänmänskliga, genom att våga visa sina egna krackeleringar och tala om sin livsångest. Och genom att blotta sina svagheter och berätta om sina tillkortakommanden så blir han för mig en människa som är stark på riktigt!

Lars vågar ställa de där frågorna som de flesta andra människor tillfälligt dränker och tystar i den materiella floden. Och det han gör är viktigt, och jag högaktar honom för det!

Vad är det då hos vissa människor som får oss att må så bra på djupet av oss själv?... Vilken är hemligheten?

Jag vet inte säkert, men jag tror att förklaringen kan ligga i konstnärssjälens ibland, nästan obrutna kontakt med sitt inre och sina känslor. Och i att våga ställa frågor, tänka och fundera kring livet och meningen med det. Är det då kombinerat med en vänlig, välvillig och godhjärtad mogen personlighet som hos Lars Lerin, då är det ofta till välsignelse för andra människor, det blir helande.