Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

onsdag 8 juni 2016

En märklig ängslighet, en hyperkorrekthet, gör att vissa ibland bortser från uppenbara hälsorisker med övervikt också hos barn.

Ingen, absolut ingen, vare sig vuxen eller barn ska någonsin  behöva bli utsatt för kränkningar, personangrepp eller mobbing, för att någon outvecklad elak person tycker att deras sätt att vara eller se ut, tjock eller smal, val av religion, livsval eller etnicitet, inte passar dem!! Därför borde alla föräldrar se till att fostra sina barn till tolerans och respekt för människors olikheter och själva föregå med gott exempel. Det behöver barn i dag mer av än alla saker och prylar!

Ser ibland på sociala medier bilder på människor som säger sig vara stolta över sina valkar och sin ibland uppenbara övervikt, och tänker att den stoltheten är bra och sund, och jag är glad om varje människa överviktig eller anorektisk, eller med normalvikt, på djupet kan känna så och om det inte handlar om en idealisering till följd av en uppgivenhet eller ett rent förnekande av problemet. För det handlar ytterst inte om vad någon annan händelsevis tycker eller vad modet föreskriver, det handlar om vars och ens självbild! Och blir den bilden skadad redan tidigt i barndomen så uppstår lätt både identitetsförvirring och permanent grumling av linsen i synen på sig själv. Och det kan ta lång tid och kräver ett hårt arbete att laga en brusten självbild.

Så det viktigaste, och mest hållbara är naturligtvis att på riktigt kunna tycka om sig själv, sin kropp, sin själ och sitt psyke - hela humanpaketet kort sagt! Då har man en bra och inte sällan livslång immunitet mot ondsinta korttänkta människors personangrepp och ett, i bästa fall, orubbligt fundament i en sund kärlek till sig själv.

Men vi får inte heller bli så ängsliga och rädda för att göra illa oss själva eller varandra att vi faktiskt blundar för de välkända, uppenbara hälsorisker som ligger i en ohälsosam mathållning och en skadlig livsstil, vare sig det gäller barn eller vuxna!
Allt för många barn är i dag överviktiga och riskerar att tidigt utveckla mer eller mindre allvarliga symtom på typiska välfärdssjukdomar, vilket är väldigt oroande tycker jag!

Barn måste inte alltid "skonas" från berättigade gränssättningar och regler, inte heller från ett väl förklarat och motiverat NEJ från föräldrar och andra vuxna! Att alltid tillåta och säga ja, av rädsla för att göra barn ledsna, eller för att det är jobbigt, tycker jag ibland kan vara lite egoistiskt av föräldrar som kanske inte alltid tar sig tid och prioriterar viktiga samtal med sina barn. Och det tror jag är mer till skada för barnen och en dålig förberedelse för den vuxenvärld där de sannolikt och förhoppningsvis kommer att möta regler, gränssättningar och begränsningar och som de förväntas rätta sig efter, både för andras och sitt eget bästa.

Så vi får inte bli så ängsliga och hyperkorrekta att vi inte vill se, att vi bortser från de hälsorisker som också våra barn och tonåringar lever med i dag!