Det var en av de där vansinnigt heta dagarna då varken djur eller människor har ork att stå ut med varandra, knappast med sig själva heller... egentligen. En sån dag är det förstås läge att vara glassälskare, och förstås glassförsäljare. Vad mig anbelangar så tillhör jag den förment obskyra minoritet som inte är så överdrivet förtjust i just glass, hur varmt det än är. Och tur är det, tänkte jag lite småklurigt där jag stod i hettan utanför ICA.
För en bit ifrån mig fick en ivrig glassätare snopet se sin goa glass smälta ner från sin moderspinne mot ett bestämt mål bara några centimeter från ägarens snygga sommarsandaler ...
Själv stod jag där och kylstyrkte mig med en iskall MER passionsfrukt, medan jag förstås transpirerade ymnigt... Ur en bil, som lyckligtvis var parkerad i skuggan, och med samma färg som ögonen på en avundsvärd nyhetsuppläserska på TV1 - otrooooligt blååå, rann en ljudligt flåsande vovve befriad från bilens värme, och direkt slängde han sig förstås över en välsignad vattenskål. Han var i sällskap med sin husse (lägger oftast först märke till de fyrbenta...) hunden var med tanke på värmen onödigt välklädd: En, som tur var, tunnare "häftig" halsduk och förstås halsband i "don-efter- person - modell i ordentlig bredd och rejäla nitar.
Hundens päls glänste, men på ett lite skumt sätt, som om glansen snarare kom utifrån än inifrån vovven, ungefär som hårvax. Han var av medelstor ras, och väldigt vacker med sina fina smäckra linjer. Och lydig verkade den också vad jag hann uppfatta.Tätt intill sin husse gick han, och bortsett från några snabba "kollaläget- blickar" mot omgivningen, såg han oavbrutet, nästan tillbedjande, och lite undergivet upp mot sin herre.
Det var väl okej, men det var nåt som inte stämde...Tråkigt nog så var det som om den tomma glädjelösa blicken och den kyliga, nästan fientliga utstrålningen var den enda gemensamma nämnaren mellan hunden och hans husse.
Det kom mig att tänka på ett annat hundscenario som jag sett: En välväxt Goldenpojke med det där typiska retrieversympatiska uttrycket. Och här var det inte tal om att "missa" matte eller husse, för nu handlade det så uppenbarligen om en harmonisk duo, ett på riktigt sammansvetsat team!
Busglatt såg den pigga vovven upp mot sin husse som gav tillbaka ett ögonkast av samma valör, tillsammans med nåt uppmuntrande tilltal till den konstant svansviftande fyrfotingens omåttliga förtjusning!
Den här vovven var så där lite lagom och normalt lydig, och att det här trevliga ekipaget inte hade Elitlydnad i sikte det kunde jag förstå. Men hur viktigt är egentligen det? Här fanns det annat att imponeras av: En sund och naturlig kommunikation och en fin och positiv kontakt mellan hund och ägare. En glad, och tillitsfull hund som hade goda skäl att älska sin ägare! Vilket ju oftast ger en trygg och harmonisk vovve. och av en sån sak blir i alla fall jag hjärtevarm!
Då och då får man tyvärr anledning att känna motsatta känslor. Som när den stackars hunden bara är en impulsinköpt utfyllnad eller "chic accessoar"...
Eller ännu värre, får spela rollen som "coolfaktor" åt nån jagsvag besviken snubbe elller snubba, som så nesligt kanske inte kom in på polisskolan, eller som aldrig fick till den där vrålhäftiga BMW:n. Kanske bådadera, åh hemska tanke...!
i såna fall vill jag väldigt gärna införa införa obligatorisk mentaltest på alla hundägare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar