Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

onsdag 23 mars 2016

MAN SPELAR PÅ DE STRÄNGAR MAN HAR...MEN NU ÄR JAG TRÖTT PÅ CLOWNERIET..

Jag har aldrig varit någon skönhet och har ofta varit onödigt kritisk och negativ till mitt eget utseende.Men alla kan inte vara snygga så är det bara, och med åren har jag med hjälp av den mogna kvinnans försonande blick "vuxit i mitt utseende" och tycker nu mer än ett decennium efter halvsekeldagen att det faktiskt är helt okej.

Jag har alltid varit fullt på det klara med betydelsen av alla andra egenskaper, vid sidan av just utseendet,  som vi har att jobba med under vår livstid/ livstider... Och utifrån just den insikten började jag tidigt att jobba, så att säga, "kompensatoriskt"...
De barn som under uppväxten inte får höra av de viktigaste människorna i sitt liv - sina föräldrar, att de är söta och fina och duger som de är, blir inte sällan tidigt, självkritiska och osäkra. Och skapar ofta sin självbild av det som de upplever som fel och brister i sitt utseende eller sätt att vara. Upplevelser som paradoxalt nog uppstår ur föräldrars egna brister och fel i sitt föräldraskap. Vilket förstås alltid har sin förklaring och ganska ofta i den egna barndomens upplevelser.

Hur som helst, så upptäckte jag  som liten att jag kunde få lite uppmärksamhet och uppskattning, om än i en mindre form, om jag sa något roligt eller kanske berättade en rolig historia. Då kunde till och med min hårda och av mig ointresserade pappa ägna ett kort ögonblick åt mig och bortse från sitt ego.
Det gjorde att jag blev en liten clown med en stor beredvillighet att uppträda när som helst. Jag blev en typisk clown med det typiska allvaret och det underliggande vemodet som ofta mitt i skojandet blev till en klump i halsen...

Man spelar på de strängar man har till sitt förfogande och man greppar efter den roll som funkar bäst, kanske  helt enkelt den som ger mest kärlek...
Och tidigt lagda spår och mönster fortsätter man gärna med, på både gott och ont.. Jag har förstås fortsatt med clowneriet, vid sidan av grubblerier och skrivande. Och inte så sällan tar vi clowner ett onödigt stort socialt ansvar och tror att vi måste vara isbrytare och skrattmakare i alla sociala sammanhang, Så dumt att tro att man alltid har ansvaret för att "alla ska må bra och ingen ska känna sig utanför,.. annars kanske någon blir arg på mig". En form av vanföreställning som ofta föds ur ett dysfunktionellt hem i barndomen där tryggheten saknas.

I huvudet kan det fortfarande eka: "Om jag bara är snäll och duktig så blir jag nog lite sedd och kanske omtyckt... och älskad".. Barnets röst finns kvar där inne som den nog gör i oss alla.

Jag är inte helt missnöjd med att liksom andra, faktiskt kunna glädja och skapa skratt och trivsel. Men ibland blir jag bara så trött på mig själv och mitt "clowneri" och tänker att nu säger jag upp det härsjälvpåtagna, till synes livslånga slavkontraktet. Nu är jag snart pensionär och andra pigga småclowner får ta över!
Nu vill jag bara ägna mig åt att utan uppvisningar gilla mig själv , livet och läget, och bara vara Ann precis som den jag är...!