Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

lördag 12 mars 2016

INTRESSANT DET DÄR MED ATT SE SAMMA BILD MEN OLIKA SAKER...SÅ ÄR DET OFTA FÖR MIG OCH MIN JAN.

Det så roligt med mig och min Jan, vi är verkligen så olika som två människor rimligtvis kan vara
och till råga på det så har vi helt olika bakgrund och har växt upp under så helt olika förhållanden.
Men tänk så bra det ändå kan bli och vara i en sådan relation, det hade jag förut inte kunnat tro.

Men förutsättningen är förstås att man direkt bestämmer sig för att lära känna varandras sätt att se på saker och ting, och nå förståelse för vars och ens livssyn. Så får man vara konsekvent och i nästa steg respektera olikheterna och för allt i världen... släppa eventuella dumma föreställningar om att man själv sitter på det "enda rätta och sanna" och inte tro att man ska omvända varandra.

För när jag tänker vad jag lärt mig och varje dag lär mig av min mans lugn och eftertänksamhet, hans saklighet och hans beundransvärda förmåga att inte låta känslor dra i väg med honom så är jag väldigt tacksam. En ibland ostoppbar känslomänniska som jag behöver en bra broms inom räckhåll och det har jag - en levande sån...
Å andra sidan så händer det faktiskt att jag att jag blir den motor och den känsloinspiratör som maken då och då, saknar men behöver. Det tycker jag är mer än bra faktiskt.

Men om man då, trots olikheter,ska kunna bli ett tight par tillsammans och funka bra och utan större driftstörningar då måste man i grunden vara riktigt goda vänner, varandras bästa vill jag påstå. Och den gåvan har vi fått min Jan och jag!

Ofta ser vi ju samma bild, samma händelser och scenerier i vardagens livsflöden, men inte sällan så lägger vi märke till helt olika saker för vår hjärnor jobbar olika och skickar liksom därför också ut olika prioriteringsdirektiv till sinnena. Och vars och ens blick fastnar på olika detaljer, och bortser gör vi också olika från inslag i skeenden och händelser. Jan är förresten en mästare på att lägga märke till och memorera de inte sällan viktiga detaljer som jag missar för jag istället fastnat i en stämning, i känslor och lättare minns helhetsbilden - hela upplevelsen. Då kan jag säga att det är suveränt att vara just olika, det berikar, för då kan man verkligen hjälpa varandra och förstärka intryck och upplevelser.

Det är skillnad mellan människor och det ska det vara tycker jag. Det är lite som att vi förfogar över till exempel olika sociala filter och sökmotorer i våra hjärnor bland  våra sinnen och i våra emotionella system, som gör att vi fast vi ser samma bild, samma verklighet, gör selektiva fokuseringar och prioriteringar av det vi upplever och det blir sen vars och ens upplevda verklighet.

Det här är så intressant och det styrker den gamla klyschan att olikheter och mångfald berikar...