Det blev en regnig lördagsförmiddag här på Timmernabben. Vattnet låg där så mörkt och allvarligt, nästan lite tjurigt, och på strandpromenaden en och annan Nabbebo som trotsade vädret och kurande ändå tog sin motionspromenad.
Jag tog bilen till Mönsterås, och på torget köpte jag som jag brukar, härliga obesprutade pigga eldröda tomater och ett litet trevligt gäng med några fina gurkor som också haft förmånen att få slippa kemikalier.
I Ica - butiken blev det som det brukar, lite tid för lite intressanta människostudier. Och i vimlet av lördagshandlande kunder ser jag en liten flicka i femårsåldern som sitter ensam på en soffa utanför kassorna. Hon ser alldeles för tuff och avstängd ut för att vara ett så litet, helt harmoniskt barn tänker jag, hon har liksom ingen glädje i sina små barnaögon och jag får svårt att sluta titta på henne. Den lilla skinnjackan med nitar som hon har på sig matchar precis de nästan pyttesmå "coola" skorna, och på sin vänstra kind har hon en stor svart "låtsastatuering".
Nej den här tjejen ser inte så där barnaglad och busig ut som ungar i den här åldern såg ut förr tänkte jag och jag funderade vidare över varför barn inte längre så gärna vill vara de barn de faktiskt är, och varför man sällan ser dem springa omkring ute och leka, med gräsfläckar på knäna och jord i ansiktet som jag själv och mina barn en gång gjorde?
Naturligtvis handlar det om förebilder och om vilka barn vill ta efter, se ut och vara som. Det är inget konstigt med det, så har det ju alltid varit.
Men det jag har problem med är, att det har blivit en konstig krock mellan barns och vuxenvärldens förebilder och ideal, och att många vuxna i dag vägrar att bli just vuxna, och därför blir kvar i tonårsstadiet på flera sätt eftersom åldersnojan satt skräck i de flesta. Klart att det då kan bli en viss förvirring för de uppväxande barnen som inte längre ser åldersskillnaderna hos de vuxna som något naturligt.
Och så är det ju så viktigt i dag att överhuvudtaget vara tuff, cool och osårbar, vilket förstås också små barn ser och tar efter, ibland på bekostnad av det lilla barnets rätt - och frihet att få vara just ett barn, och inte små vuxenminiatyrer som ofta ser både förvirrade, ledsna och lite olyckliga ut. Det är inte så att jag anser att "allt var bättre förr" för då vore jag dum, men när barn inte längre får vara barn då blir jag faktiskt både ledsen och arg!
Nej, fram för varje barns rätt till sin barndom precis som den är och ska vara - en tid av roligheter, fantasi och barnupplevelser, och fritt från pålagda onaturliga vuxenbeteenden!
Nu kommer jag till poängen med det hela, den sparade jag till sist, och tillbaka till flickan i Ica - butiken: När jag passerat kassan såg jag att mamman, som inte så oväntat såg nästan likadan ut som sin dotter, och som nu närmade sig flickan, gav henne en av de ballonger som i dag delades ut till alla barn. Och det var precis då som det hände något med den lilla sorgsna avstängda tjejen i vuxenkläder: Hon greppade den rosa ballongen med ett brett leende, det glittrade till i hennes små ögon, hon fick ett annat kroppsspråk och hon blev för ett ögonblick det barn som hon var!!
Och jag tänkte att tänk vad en ballong kan göra med en liten 5-årig miniatyrvuxen flicka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar