Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

fredag 23 oktober 2015

Älskade lilla mamma i dag skulle du ha fyllt 88 år om du hade levat ...



En klar och solig, lite kylig höstdag den 24 oktober 1929, i ett äldre hus i utkanten av Hultsfred, inte så långt från Vena föder min mormor sitt första barn. En liten flicka som skulle få namnet Marianne.
Lilla söta Marianne med det fina hjärtformade ansiktet och de vackra blå ögonen, blev 25 år senare min mamma.

Den här lilla flickan som på fotot ovan ler lite blygt och har hängselkjol och snedbena, älskade att åka ensam rakt ut i skogen på skidor, gärna när fullmånens runda gubbe följde henne med sitt starka ljus.
Och hon älskade djur och förblev en stor djurvän hela livet. Hon var begåvad med en fin och fyllig sångröst och fick då och då sjunga solo vid julfester i missionskyrkan i Bockara, där hon bodde några år under uppväxten. Då var hon inte längre blyg och tyckte om att få vara duktig och stå där framme på scenen i den lilla kyrkan.

Livet för lilla Marianne blev av flera orsaker en ganska svår och besvärlig resa. Men mamma var stark och en mästarinna på att hålla glädjen vid liv, hade mycket humor och var bra på att visa känslor. Vilket nog gav henne en del extra år av liv.

Trots ett svårt liv och fel val av livskamrat så blev min mamma en skärpt och duktig yrkeskvinna som älskade sitt yrke.
Den lilla flickan på det här fotot, hon med hängselkjolen och det lite blyga leendet, hon som blev min älskade mamma, skulle i dag ha fyllt 88 år om hon levat. Hon älskade verkligen hösten och om hon funnits i dag och varit frisk, så skulle hon mycket väl ha kunnat stå där där med en klut om sitt tjocka fina hår och gjort äppelmos, förvällt kantareller eller kanske kokat lingonsylt. För hon tyckte om att laga mat, sylta och safta, och jag tror det var en symbol för liv och trygghet för henne.

Ofta tänker jag på min temperamentsfulla, roliga, känsliga mamma som för sex år sedan, inte helt oväntat, tog med sig sin innehållsrika ryggsäck, lämnade livet och fortsatte sin resa mot ett annat mål. Ju äldre jag blir ju mer ser jag av henne i  mig själv. Och ju mer förstår jag nu av mamma och varför mycket blev som det blev i hennes mitt liv och hur det också har format mig på gott och ont.

Älskade lilla mamma!

I helgen var jag vid din grav och gjorde höstfint och jag tände ett ljus till minnet
av din födelsedag och för att du var den som gav mig livet, och som en hyllning till att du en gång har levat och funnits på jorden. Genom den tysta, täta Smålandsskogen med höstens färger
brinnande i trädkronorna för vi några mil jag och min Jan, för vi bor en bra bit ifrån din gravplats.
Men hur många mil som helst, och genom de mörkaste av skogar skulle jag om och om igen fara
för att få möta dig på nytt och för att slippa ekot av din tystnad och vemodet vid din sorgsna grav...

 I dag på din födelsedag får du många kramar av mig och dina barnbarn! Och jag vill tro att kärleksfulla hälsningar alltid, på något sätt hittar till alla dem som vi en gång levat och delar vår historia med ...

Din dotter
Ann