Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

måndag 19 oktober 2015

JOBBET HAR BLIVIT VÅR NYA HELIGA RELIGION OCH FÅ VÅGAR VARA EN AVFÄLLING

Inte särskilt långt bakåt i vår svenska historia var de allra flesta människor tvungna att "arbeta i sitt anletes svett" för att i ordets verkliga bemärkelse överleva.
Det handlade då om att hitta något eller helst, några sysslor - påhugg, som kunde ge en oftast stor familj med många hungriga, växande barn mat för dagen.

Att leva "ur hand i mun" var i den tidens samhälle inget tecken på ett lättsinnigt eller ansvarslöst leverne, utan i högsta grad en hård verklighet för den som lyckades hitta en tillfällig inkomst för en verkligt fattig familj.

På bondesamhället följde ju industrialiseringen och med den urbaniseringen och för bönder och småbrukare flytten till städer och jakten på arbete, framtidsutsikter och överlevnad. Och många, väldigt många konkurrerade om jobben.
När den trötte arbetaren eller den trötta arbeterskan slutade sin långa arbetsdag var förstås vila det som hägrade, några andra aktiviteter var det då inte tal om eftersom de i stort sett inte existerade, än mindre var de efterfrågade för det dagsverkströtta hårt arbetande folket på den tiden.

Just i dag och år 2017, läser jag inte helt oväntat ett resultat av en rapport gjord av Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, att över två hundra människor om året dör till följd av arbetsrelaterade stressjukdomar. Och jag tänker att vad hände egentligen med den välfärd som våra förgående generationer arbetade för och lade grunden för? Varför kunde vi inte förvalta den och låta den stanna vid definitionen: Arbeta lagom och må bra på sunda friska arbetsplatser, som ger tid för familjen och för nödvändig vila och återhämtning?
Varför kunde vi inte vara nöjda med det och stå emot egots "mycket- vill-ha -mer-begär?

Jag tror att svaret till stor del ligger i att ARBETET har blivit vår nya RELIGION...En helig religion som skapat en livsstil där jobbet är nästan allt, och en identitet där prestation och att vara stark och osårbar har vuxit sig stark och sitter som en tatuering  av missriktad moral i huvudet på många människor i dag.
Den här religionen gillar inte jag, för väldigt få vågar ifrågasätta dess kärna och ännu mindre dess mening, kanske för att den blivit själva meningen - med hela livet...

Förr gick de flesta i kyrkan förstås för de trodde på en Gud, men många gjorde det av ängslan för att vara en avfälling, en sådan som avviker och upphör att bekänna sig till en viss tro eller lära. I dag vågar människor lyckligtvis göra sina egna val och leva sina egna liv självständigt och oberoende av andras förväntningar... eller hur är det egentligen med den saken...?

Det dystra faktum att fler och fler, däribland yngre normalt friska, jobbar sig sjuka och faktiskt dör av stress och överkrav, får mig att undra över hur kloka vi människor egentligen är!

Jobbet har blivit vår nya heliga religion och få vågar vara en avfälling... och jag undrar vad vi egentligen vill med vår stund här på jorden...?