Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

söndag 30 augusti 2015

NUMERA BÄR JAG STOLT MIN KÄNSLIGHET OCH JAG VÄGRAR ATT SKÄMMAS FÖR DEN!

Numera skäms jag inte längre för min känslighet, jag bär den stolt med högburet huvud! 62 år gammal är jag både klok och tuff nog att helt fredligt utmana den som tycker jag är "överkänslig"... Jag brukar då returnera den repliken med att fråga om det möjligen skulle kunna vara så att vederbörande själv är "underkänslig"...  Och den möjligheten vill jag som stöd faktiskt lyfta fram till alla andra som ibland fått höra att deras känslighet drar åt det negativa vad gäller egenskaper.

Men hur som helst, just i dag njuter jag av att ljuset håller på att att tassa in i naturen igen. Skogen och all annan natur ger mig ett ljuvligt lugn och den stillhet som jag ofta behöver för att mina ganska oroliga sinnen inte ska bli överbelastade. Men för mycket ljus och sol, det där vackra som våren och sommaren bär med sig i sin ljusa famn, kan bli för mycket för mig, fast jag älskar det, och jag måste ta flödande soldagar  med försiktighet och i små portioner.
Jag har vant mig vid att jag fungerar så här och vet vid det här laget, som de flesta andra, vad jag mår bra av och vad jag mår mindre bra av, och det är en riktigt god hjälp i livet.

Men, jag har också lärt mig att man måste akta sig för att inte bli för försiktig eller överdrivet undvikande när det gäller "feel -bad"- exponeringar av sig själv, i tron att man  då ska få vara mer i de efterlängtade trakterna av motpolen - "feel -good" energierna... För det funkar inte så, när det gäller det mänskliga välmåendet, det gör inte det. För nästan alltid så handlar det så mycket mer om balans och fördelningar av energier. Och det gäller såväl i våra inre rum som i de miljöer som vi är och lever i.

Är man lite avvikande från normen, i det som anses vara de väsentliga delarna så känner man ganska tidigt i livet av ett utanförskap och att inte riktigt passa in. Det där har jag känt ofta och då är det lätt att nischa in sig permanent i outsiderrollen,.Och snart kan det då kännas både tryggt och bra att stå där vid sidan av, och på behörigt avstånd från mycket av det som man egentligen skulle få en rejäl puff i sin utveckling av att kasta sig in i!

Jag tycker nog jag blivit bättre på att trotsa trygghetsberoendet och ge mig både in och ut i miljöer och sammanhang där jag på förhand vet att det kan bli rejäla energikrockar och obehagskänslor, och det har bara varit lyckat och bra, och förbaskat nyttig träning i feel-bad - utmaningar!
Jag tänker fortsätta med det, för man kan ju inte sitta hemma i sin lilla bomullstuss och bara odla myten om det oförbätterliga utanförskapet.
Och så tänker jag förstås, på mitt sätt och med mina medel, fortsätta kämpa för att ingen enda människa ska behöva skämmas för sina känsliga sinnen eller sin sårbarhet!