Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

onsdag 12 augusti 2015

DEMENS ÄR LITE SOM ETT ANDLIGT TILLSTÅND, SOM I EN DRÖM, DÄR MAN REDAN STÅR MED ENA FOTEN I EVIGHETSLOPPET...?

Många år med jobbet i demensvården har för mig varit oerhört stimulerande, roligt och intressant och jag har lärt mig mycket om människan under den tiden.
Redan för tio år sedan började jag se likheter mellan det man upplever när man drömmer under sömnen, och det som mina vårdtagare med demenssjukdomar gav uttryck för, och som var deras verklighet. Det mest slående var hur de fragmentariska tankestrukturerna, den nästan fulla tillgången till det genomlevda, till det förflutna och till alla åldrar i livet, och hur lika det var! Också de känslomässigt starka och ibland till synes så verkligt upplevda mötena med döda släktingar och närstående i deras tolkningar  av verkligheten påminde om drömupplevelser.

De här likheterna tyckte jag var så intressanta och jag kunde inte släppa vissa teorier som började komma upp i mig. Jag har alltid ansett att man ska ha respekt för vad en minneshandikappad person upplever och ge den tolkningsföreträde av livet och tillvaron och inte argumentera emot.
Och jag tänkte att demens handlar förmodligen om en betydligt mer komplex problematik än att inte hitta sina kläder, sitt rum eller annat, vilket är svårt och sorgligt nog. För mig känns det, framför allt, som om den som drabbats av demens inte längre hittar sig själv och inte heller i den här världen...!
Som om man redan står där med ena foten i evighetsloppet, därav likheterna med drömtillståndet!?

Naturligtvis händer det saker med hjärnan hos demenspatienter, men det intressanta är, tycker jag, vad som händer med den hjärnvävnad som slutar att fungera. Det är som om den avstannade funktionen skulle kunna öppna upp för andra sinnesupplevelser hos människan. Ungefär som hos den som förlorar sin syn och ibland  kompenserar och utvecklar och förstärker hörsel eller andra sinnen.
Liknande former av perception -  uppfattningar av verkligheten har vissa människor med Autism- diagnoser, jag har träffat på  vissa inslag av det hos en högfungerande person med Autism.

Intressanta fixeringar av vissa färger hos dementa har jag också sett. En kvinna, bara i 60 - årsåldern som jag mött, ville bara ha röda kläder, och kunde ibland ta på sig lager på lager av just röda kläder, och blev då gladare och lugnare. Såg hon mat med röda inslag, som sylt t.ex, så slukade hon allt hon såg.
Och jag tror att det här kan vara ett sätt att intuitivt stärka sitt baschakra, sin jordförankring och "samla trygghet" för den som tappat sin jordiska verklighetsförankring. Det är rörande och så djupt mänskligt och förståeligt.

Det här är mina, helt lekmannamässiga teorier, och jag är fullt medveten om att de kan uppfattas både konstiga och flummiga och kanske  till och med provocerande. Men jag tror för min del på en andlig verklighet, genom vilken vi står i en naturlig kontakt med allt annat levande och till cell -och energiminnen, där då, nu och framtiden, finns tillgängliga. Och att vissa människor, och vi vid vissa medvetandetillstånd, ( vid t.ex narkos och medvetslöshet, är mer öppna för den här verkligheten. Förmodligen är det här betydligt mindre egendomligt än det låter.

Vi lever i en tid då väldigt mycket händer inom forskning som gäller hjärnan och olika medvetandetillstånd. Också en och annan läkare med traditionell vetenskaplig bakgrund börjar nu öppna sig för alternativa behandlingsmetoder och ser människan inte längre bara som en fysisk, psykisk, social och emotionell varelse, utan också som en andlig varelse. Och det tycker jag är på tiden, det bådar gott för  mänskligheten, och för framtidens demensvård och all annan sjukvård!