Stämningar och känslor har en otroligt stark förmåga att färga händelser och skeenden och de kan sen minsann färga av sig på många olika sätt.
Jag kommer t.ex ihåg när mina barn var små och vid några tillfällen blev riktigt sjuka. Min dotter fick när hon bara var tretton månader gammal ett kruppanfall så pass svårt, att det blev ambulans till sjukhus. Hon hade väldigt svårt att andas och läget var under några kritiska timmar allvarligt. Tack och lov gick allting bra, och efter några oroliga dagar för familjen kunde hon komma hem frisk igen.
Jag var en ung mamma och Johanna var första barnet. Det här händelseförloppet var dramatiskt och taget som ur en overklig, mycket otäck film och jag kände riktig ångest. Och den tröja som jag hade på mig den dagen Johanna blev sjuk var efter den här händelsen för mig för alltid laddad med bara obehagliga energier. Färgerna i tyget var liksom blekta av all oro jag känt, och jag kunde bara inte använda den efter det som hänt, den var för starkt kopplad till rädslan för att förlora ett barn, och jag kastade den i soporna.
Det är ju så, särskilt när man tänker sig tillbaka i sitt liv, att det man är med om och genomgår, både bra och dåligt, är komplexa skeenden och det är inte bara en eller ett par kringfaktorer, utan ibland en mängd sådana, som skapar själva upplevelsen. Och naturligtvis är känslor, tycker i alla fall jag, det som har den största genomslagskraften när det kommer till det bestående minnet av en händelse och vad den faktiskt gör med en.
Tänker på gamla filmer som man sett när man var ung eller barn, och som ibland blir till favoritfilmer med nästan oslagbara känsloupplevelser. Det händer att man många år senare, som vuxen, får lust att se om en sådan här film och bespetsar sig förstås på att igen få känna det härliga som man kände då, allra första gången när man liksom försvann i en sådan där typisk optimal upplevelse. Men det visar sig inte så sällan att när man ser en film igen, och när sedan eftermusiken tonar ut och den är slut, faktiskt känner att det man precis sett var " så där" och knappt okej.. Och något snopen frågar man sig då vad man egentligen en gång, typ 1973, blev så imponerad och berörd av.
Har tänkt på det där, och undrar om det inte är så att de subjektiva inslagen, den sinnesstämning, livssituation, den ålder, och inte minst det sällskap man vid tillfället befann sig i, har en nästan avgörande, och ofta underskattad betydelse av hur man upplever ett skeende som en musikkonsert, teater eller film. Inte var det alltid jättebra, fantastisk musik som man i tonåren stod och småskrek och dansade närmast extatiskt till.
Nej det var med det som mycket annat, då som nu, både bra och dåliga band som spelade. MEN man var ung då, hade framtiden för sig, en häftig frisyr, och kanske ett par nya vrålhäftiga 60 -tals - byxor med rejält utsvängda ben på sig. Eller var våldsamt nyförälskad, visserligen med varierande framgång, men med massor med känslor i kroppen. Allt det här förgyllde förstås musikupplevelsen och paketerade tillsammans med en massa behagliga emotioner in den till en fint paket med, vad man då upplevde med hela sin kropp som "världens bästa band -upplevelse".
Detsamma har jag själv upplevt när jag återsett gamla platser, städer och samhällen, och för all del också vid återträffar med gamla vänner och ungdomskamrater. Nästan direkt och ganska sorgligt finner man att magin, det där fantastiska som en gång fanns där i stunden, i mötet, det finns där inte längre. Och förklaringen finns förstås i livets gång och i vad det och förändringar gör med oss alla.
Bilden av det som en gång var en favorit, en stor och känsloladdad upplevelse och en källa till glädje är förändrad. Den gamla färgrika glada bilden är ibland förvandlad till ett ganska suddigt svart- vitt foto, från ett tillfälle vilket som helst, och något som inte längre väcker några som helst känslor och minst av allt välbehag eller positiva vibbar.
Tidens vindar har blåst över både en själv, kringfaktorerna, den gamla favoritfilmen och "världens bästa låt, " "snyggaste killen" eller favoritfilmen från 60-talet och över nu ett antal årtionden där nya upplevelser har tagit över. Och det man upplevde då finns inte alltid längre, det är genomlevt och genomkänt, och liksom inte längre möjligt att uppleva på nytt. Och antagligen finns det ett ganska stort utrymme i både hjärta och hjärna dit de här gamla, en gång så laddade emotionerna förpassas och förvaras och förmodligen "faller i sömn"... Men vet, kanske kommer de i ett annat liv och under nya omständigheter att väckas till liv, återuppstå och användas igen, där de då får en mening igen under vår utvecklingsresa.
Men fortsätter gör vi oförtrutet med att hitta nya stora känslofulla upplevelser som vi sedan stoppar i minnets stora säck. Och ibland blir det fullt därinne, så det känns i alla fall för mig, och då får man bemöda sig med att vända upp och ner på säcken. Inventera och kanske revidera den där filmen, eller boken, vännen eller låten, och fråga sig om den EGENTLIGEN var så fantastiskt bra som man faktiskt en gång tyckte att den var...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar