Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

söndag 28 april 2013

Just så är livet...

I nattens drömmar reser man för det mesta både fort och lätt. Och det verkar som om hjärnan och känslominnet har lättare att gör selektiva val av destination medan kroppen sover, och inte kan komplicera det hela.
Ofta återser man i drömmen platser, miljöer och människor till vilka man lätt kan associera de glada minnen och lyckliga goda dagar som man en gång har upplevt.

Mardrömmarna dyker ju förstås också upp, dem slipper man inte, men de har förmodligen sin betydelse för alldeles nödvändiga bearbetningar av mindre trevliga erfarenheter. Och då inte minst, för det som vi människor upplever så obehagligt att vi sopat det under mattan, och som då kan bli förträngda, och till och med förnekade känslor djupt där inom oss.

Jag har sedan ganska länge en ofta återkommande dröm. Ganska snart förstod jag att den hade något att säga mig. De återkommande drömmarna har inte så sällan något att säga oss, och de hastiga, flyende ibland symboliska bilderna, kan tala till oss om vi är beredda att "lyssna" till dem.

I min dröm återser jag alltid lika hjärtans glad, uppspelt och förväntansfull, min gamla arbetsplats vid det sjukhem i Målilla som nu är nedlagt sedan flera år. Jag står där i min nuvarande ålder i olika salar och rum, och bara känner hur mycket jag älskar, och alltid älskat det gamla fina huset som en gång var ett sanatorium. Jag återupplever livligt och starkt den trygghet och kontinuitet, som de gamla väggarna förmedlat under alla mina arbetsdagar där.

Vissa gånger i vissa drömmar, befinner jag mig i en större personalgrupp där alla är unga och de jobbar snabbt och  energiskt med samma arbetsuppgifter som jag en gång gjorde på samma plats. Eftersom jag tycker att det är så roligt att se, så börjar jag berätta om hur det var "på min tid" vilka förhållanden som rådde då, vilka hjälpmedel vi hade, och vilken arbetsglädje vi som jobbade kunde känna vid den tiden.
De för mig okända vårdjobbarna verkar måttligt intresserade av vad jag har att berätta om det som en gång varit, och ser leende och med ett visst överseende på mig.

Men den här attityden har jag i drömmen inget som helst problem med, så jag går helt enkelt och tar reda på en omgång arbetskläder och undrar om det inte är läge att jag börjar jobba här igen, det är ju så gammalt och vant allting... det kan väl inte vara något som hindrar..?

I nästa drömsekvens står jag där så snopen beredd att börja jobba och ta hand om de gamla, men nu är jag plötsligt alldeles ensam och inte en människa är synlig. Det är tyst och tomt,och det känns som om jag varit på bio och sett en gammal välkänd film där eftertexten nu lite sorgligt rullar fram och filmmusiken tonar ut, medan jag något besviken reser mig och går ut.

När jag kommer ut i solljuset befinner jag mig nu på en helt annan plats, och i en annan sinnesstämning.
De gamla minnena från de fina  åren på sjukhemmet har liksom lagt sig till ro, och jag känner tacksamhet för det som varit. Jag har blicken stadigt riktad framåt, mot den framtid till vilken historien nu har lagt sin betydelse.

Och när drömmen sedan slutar har jag nu förstått vad den vill säga mig: Var sak, varje skeende, har sin tid i livet. Och där några människor slutar, där tar andra vid. Just så är livet...