Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

söndag 21 april 2013

Allting har ett slut och inget varar för evigt...

Det där med tillvarons slut och alltings ändlighet, det har jag funderat en del på. Jag tycker att det är svårt att gå förbi det faktum att det är så det är, utan ett rejält stopp och ett stort frågetecken. Det har blivit flera stopp och en del frågetecken för mig när det gäller det här. Jag tycker nämligen om att utforska de här områdena i livets spännande landskap.

För ett mycket litet barn är nog sannolikt världen alldeles lagom stor, inte särskilt begriplig, men nödvändigt trygg. Vällingen i flaskan tar slut, men det kommer nya vällingflaskor, den lilla kroppen fryser, men får värme och kärlek när den behöver. I den tilliten vilar av naturen ett barn utan oro, så måste det vara och så borde det alltid få vara.

Jag minns när jag själv som 3- 4- åring ibland mumsade mitt favoritgodis och hur det kändes när sista biten fanns i magen och påsen var tom. Det var inte så roligt minsann, men man tröstade sig med att det fanns mycket godis kvar i affären och antagligen också på andra ställen ute i världen.
Inte tänkte man annat än att sommarens blommor eller vinterns skridskois skulle återkomma, finnas där för alltid. Samma känsla hade man inför mamma och pappa, och mor- och farföräldrar, de bara fanns där, och skulle väl alltid finnas. Just så måste det förstås få vara för ett uppväxande barn, den sanna bilden av livet måste visa sig långsamt och i takt med utvecklingen av barnets växande  mognad och förstånd .

Död och förlust är svåra företeelser och särskilt för ett barn. När min allra första, och mycket älskade hund Centhy dog var jag 9 år. Sorgen efter min vovve och bästa vän, arbetade sej hård och kall genom min förtvivlade barnakropp. Det var vid det här tillfället som jag nog på allvar började förstå att djur och människor kunde dö och tas i från mig. Den insikten var smärtsam för mig.

Som tonåring dras man naturligt och gärna till de "stora frågorna". Jag minns kvällar och ibland halva nätter, då jag i sällskap med kamrater talade om existensens mysterier, döden och livet, och tillvarons egentliga mening. Det är som om tonåren ställer de tyngre frågorna på sin spets och tydliggör dem. Jag tror att det är viktigt och alldeles nödvändigt för en ung människa i brytningsåldern att få ställa de här frågorna.

Så kommer vuxenlivet och med det utbildning och arbete, och tiden för familjebildning. För mig var den här tiden, liksom för de flesta andra, en tid fylld av praktiskt liv och  konkret vardag där det inte var läge för så mycket grubblerier kring de "stora frågorna". Man var förälder, man var frisk och hade ett meningsfullt jobb, och det var mirakler nog.

Som 55- plussare är det som man gör en retroaktiv översyn av det hittills levda livet. Man har mist eller mister nära och kära av den föregående generationen, och man börjar av naturliga skäl aktualisera de stora livsfrågorna och det välgörande allvaret kommer allt närmare.

Vid det här laget vet man att allting faktiskt har ett slut och att inget varar för alltid. Så är det bara. Vad som kommer efter det som var livet, är vars och ens egen uppfattning och tolkning. Så måste det också få vara.

Allting har ett slut och inget varar för evigt. Men allting varar så länge det pågår, det är gott nog tycker jag. Men det gäller att ta vara på livets dagar och på glädjen när den far förbi  ...!