lördag 20 juni 2015
Anns Andrum: SKÖNT MED MÄNNISKOR SOM LÅTER LIVET LÄMNA SPÅR OCH...
Anns Andrum: SKÖNT MED MÄNNISKOR SOM LÅTER LIVET LÄMNA SPÅR OCH...: Jag "tycker" i dag igen, fast det är midsommardagen och allt det där, kan inte vara tyst, måste ut med språket... Och nu, när all...
SKÖNT MED MÄNNISKOR SOM LÅTER LIVET LÄMNA SPÅR OCH VÅGAR VISA DOM..!
Jag tycker om att ge mig ut på promenader, gärna långa, för då tänker jag så bra och får ro och frid i själen. Jag gillade att gå i skogen redan som barn och tyckte då som nu att vädret var okej hur det än såg ut faktiskt. Och jag tror att det är bra och nyttigt, att utsätta sig för alla typer av väder och att vara ute hur det än ser ut utanför knuten. Precis likadant tror jag det är med livet självt : Man behöver gå igenom både glädje och sorg, svårigheter och prövningar för att växa, stärkas, ibland härdas och lära sig en mängd olika saker. Och livets dagar måste få sätta sina spår!
Jag blir faktiskt glad när jag möter människor som så uppenbart har låtit de genomlevda dagarna få lämna spår och avtryck, och som är mogna och modiga nog att våga vara öppna med sina sår och sprickor i fasaden! De har fattat galoppen tänker jag!
Tomas Tranströmer har skrivit en dikt som heter "Romanska bågar", och den här strofen i den älskar jag:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv efter valv, oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Livet är ju ett arbete, inte sällan ett hårt sånt, och de ansträngningarna, de olika klasserna i livets (livens..) skola är nog just vad Tranströmer menar med symboliska valven, tänker jag. Vi MÅSTE ta oss igenom våra stålbad, bestiga tillvarons höga berg och ibland också klara det som syns fullständigt oöverkomligt! Men vårt människovärde står över, och är oberoende av de dikeskörningar och felval, sår och skador som livet ger, visst är den vissheten uppenbar!
Det kallar jag för en Gudomlig nåd och den mest generösa av gåvor!
Det GÅR upp och ner det härliga, färgrika livet - självklart gör det det! Därför blir jag alltid lite misstänksam när jag hör en del människor som nästan alltid och ganska vanemässigt säger att "allt är bra, fint eller kanon." Och som kanske på det sättet vill besvärja motigheter och framstå som den som klarar allt, den som inget biter på, och den som inget kan stoppa heller hindra. Jag tror inte den attityden är bra i alla lägen och när det egentligen kanske inte är så bra alls. Det är för mig ett förnekande av verkligheten och nog inte bra för varken kropp eller själ! Men för den skull menar jag naturligtvis inte att var och en inte har rätten till integritet och själva måste få välja vem de vill anförtro sig till. Det jag vill belysa är vår påverkan av idealbilder och människosyn, och hur man ser på det.
Det är numera konstigt nog, inte ovanligt att människor berättar om både skilsmässor, förluster och andra svåra livshändelser som naturligtvis måste få påverka oss, som om det vore nåt man lämnar bakom sig och glömmer, "bara så där".... För man vill kanske kunna lägga till det till sitt "duktighets -cv" och fortsätta vara lika perfekt och "stark" och osårbar som man tror att man förväntas vara och som alla andra vill vara... Men det blir så fel i längden för man måste ju få vara MÄNNISKA, och tillåter man sig inte det, så larmar själen och låter kroppen sända ut sina smärtsignaler, och då är det klokt att lyssna!
Ser man det i ett längre perspektivet kan "osårbarhetsidealet" bli förödande för våra barn och barnbarn som ska växa upp i en samhällskultur där det största föraktet är förakt för "svaghet"...! Det bästa de kan få med sig ut i livet är nog insikten om att en människa måste få vara både svag och stark för att kunna ta sig igenom "valv efter valv" av liv och utveckling, och att ingen behöver skämmas för sina tillkortakommanden eller genomgångna svårigheter. Utan i stället vara stolt över sina ärr och livsringar!
Jag blir faktiskt glad när jag möter människor som så uppenbart har låtit de genomlevda dagarna få lämna spår och avtryck, och som är mogna och modiga nog att våga vara öppna med sina sår och sprickor i fasaden! De har fattat galoppen tänker jag!
Tomas Tranströmer har skrivit en dikt som heter "Romanska bågar", och den här strofen i den älskar jag:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv efter valv, oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Livet är ju ett arbete, inte sällan ett hårt sånt, och de ansträngningarna, de olika klasserna i livets (livens..) skola är nog just vad Tranströmer menar med symboliska valven, tänker jag. Vi MÅSTE ta oss igenom våra stålbad, bestiga tillvarons höga berg och ibland också klara det som syns fullständigt oöverkomligt! Men vårt människovärde står över, och är oberoende av de dikeskörningar och felval, sår och skador som livet ger, visst är den vissheten uppenbar!
Det kallar jag för en Gudomlig nåd och den mest generösa av gåvor!
Det GÅR upp och ner det härliga, färgrika livet - självklart gör det det! Därför blir jag alltid lite misstänksam när jag hör en del människor som nästan alltid och ganska vanemässigt säger att "allt är bra, fint eller kanon." Och som kanske på det sättet vill besvärja motigheter och framstå som den som klarar allt, den som inget biter på, och den som inget kan stoppa heller hindra. Jag tror inte den attityden är bra i alla lägen och när det egentligen kanske inte är så bra alls. Det är för mig ett förnekande av verkligheten och nog inte bra för varken kropp eller själ! Men för den skull menar jag naturligtvis inte att var och en inte har rätten till integritet och själva måste få välja vem de vill anförtro sig till. Det jag vill belysa är vår påverkan av idealbilder och människosyn, och hur man ser på det.
Det är numera konstigt nog, inte ovanligt att människor berättar om både skilsmässor, förluster och andra svåra livshändelser som naturligtvis måste få påverka oss, som om det vore nåt man lämnar bakom sig och glömmer, "bara så där".... För man vill kanske kunna lägga till det till sitt "duktighets -cv" och fortsätta vara lika perfekt och "stark" och osårbar som man tror att man förväntas vara och som alla andra vill vara... Men det blir så fel i längden för man måste ju få vara MÄNNISKA, och tillåter man sig inte det, så larmar själen och låter kroppen sända ut sina smärtsignaler, och då är det klokt att lyssna!
Ser man det i ett längre perspektivet kan "osårbarhetsidealet" bli förödande för våra barn och barnbarn som ska växa upp i en samhällskultur där det största föraktet är förakt för "svaghet"...! Det bästa de kan få med sig ut i livet är nog insikten om att en människa måste få vara både svag och stark för att kunna ta sig igenom "valv efter valv" av liv och utveckling, och att ingen behöver skämmas för sina tillkortakommanden eller genomgångna svårigheter. Utan i stället vara stolt över sina ärr och livsringar!
fredag 19 juni 2015
Anns Andrum: DET BORDE BANNE MIG VARA VARNINGSTEXT PÅ FÄRSKPOTA...
Anns Andrum: DET BORDE BANNE MIG VARA VARNINGSTEXT PÅ FÄRSKPOTA...: Varje lördagsförmiddag ägnar jag mig osvikligt åt att frekventera den lilla supermysiga torghandeln i Mönsterås. Ett par i övre medelåldern...
DET BORDE BANNE MIG VARA VARNINGSTEXT PÅ DEN ICKE - EKOLOGISKA FÄRSKPOTATISEN OCH JORDGUBBARNA...!
Varje lördagsförmiddag ägnar jag mig osvikligt åt att frekventera den lilla supermysiga torghandeln i Mönsterås. Ett par i övre medelåldern står beundransvärt där i ur och skur med sina grönsaker och sin potatis, och folk köper gärna och samlas ofta för lite prat och skratt.
Jag kan inte påstå att jag bidrar till vare sig det ena eller andra när det gäller det sociala, men jag misstänker att jag nog är den av Mönsteråskunderna som köper mest tomater och gurkor i alla fall. Utbudet är en riktig ögonfägnad, och stora granna kålhuvuden trängs där med fin och bastant blomkål, säsongens bär och svamp, och till och med ölandskroppkakor finns där. Och så förstås potatis, flera sorter med ibland nya namn, smaker och egenskaper.
Men jag är en riktig nörd när det gäller torghandel och handel överhuvudtaget. För jag gör mina selektiva val och intresserar mig bara för det som undsluppit kemikalier och giftbesprutningar. Därför frossar jag och övrig familj av de obesprutade underbart fina tomaterna från en gård utanför Kalmar, och de härliga eko - gurkorna från Långasjö, som också fått växa naturligt och fritt från "otäcksheter". Och tänk vad glad jag blir över sånt!
Så hem far jag alltid glad i hågen, med att par rejäla kassar av dessa härligheter och jag känner mig bara så stenrik på nyttigheter, och det är både terapi och friskvård för mig! Och sånt unnar jag alla andra också! Skulle inte förvåna mig om torghandlarparet undrar om jag inte är tomatmissbrukare, om det röda guldet möjligen är mitt specialintresse... om det är nån vajsing med kärringen i de röda glasögonen...? Då och då frågar de vänligt om "det inte ska vara lite färskpotatis eller möjligen lite söta goa jordgubbar". Men se fru Danell har sen länge varit rätt så påläst vad gäller hur de flesta nypotatisar och jordgubbar har det under "sin uppväxt"... Tyvärr, väldigt sorgligt och ganska oroande, så får de båda och många andra råvaror, genomgå en mängd besprutningar med bekämpningsmedel för att skörden ska bli stor, färdig i tid, vara perfekt och felfri och bringa klirr i kassan ( en förresten otäck tidstypisk åkomma i många sammanhang).
Det här har jag faktiskt problem med, och har haft länge, för vad vi äter påverkar vår hälsa på flera plan, och att djur och natur tar skada av människans girighet och okunskap är långt, mycket långt ifrån okey för mig!
Och jag tycker banne mig att det vore fullt befogat och rätt mot konsumenten, att vår mat när den säljs, hade varningstext ( precis som tobaken äntligen fick) där använda bekämpningsmedel och deras hälso - och skaderisker för människa, djur och natur redovisas öppet!
Och till den, tack och lov allt mindre grupp, som fortfarande väljer bort eko -maten för att den är för dyr, för att den är "konstig", eller för att man bara inte vet det innebär, vill jag säga : Snälla, tänk till! Skaffa kunskap och låt er motiveras till att " ekokonventera"! För egentligen borde den naturligt och giftfritt producerade maten vara det enda alternativet i våra butiker!
Välj eko och reko, och tänk osjälviskt, klokt och långsiktigt!
Jag kan inte påstå att jag bidrar till vare sig det ena eller andra när det gäller det sociala, men jag misstänker att jag nog är den av Mönsteråskunderna som köper mest tomater och gurkor i alla fall. Utbudet är en riktig ögonfägnad, och stora granna kålhuvuden trängs där med fin och bastant blomkål, säsongens bär och svamp, och till och med ölandskroppkakor finns där. Och så förstås potatis, flera sorter med ibland nya namn, smaker och egenskaper.
Men jag är en riktig nörd när det gäller torghandel och handel överhuvudtaget. För jag gör mina selektiva val och intresserar mig bara för det som undsluppit kemikalier och giftbesprutningar. Därför frossar jag och övrig familj av de obesprutade underbart fina tomaterna från en gård utanför Kalmar, och de härliga eko - gurkorna från Långasjö, som också fått växa naturligt och fritt från "otäcksheter". Och tänk vad glad jag blir över sånt!
Så hem far jag alltid glad i hågen, med att par rejäla kassar av dessa härligheter och jag känner mig bara så stenrik på nyttigheter, och det är både terapi och friskvård för mig! Och sånt unnar jag alla andra också! Skulle inte förvåna mig om torghandlarparet undrar om jag inte är tomatmissbrukare, om det röda guldet möjligen är mitt specialintresse... om det är nån vajsing med kärringen i de röda glasögonen...? Då och då frågar de vänligt om "det inte ska vara lite färskpotatis eller möjligen lite söta goa jordgubbar". Men se fru Danell har sen länge varit rätt så påläst vad gäller hur de flesta nypotatisar och jordgubbar har det under "sin uppväxt"... Tyvärr, väldigt sorgligt och ganska oroande, så får de båda och många andra råvaror, genomgå en mängd besprutningar med bekämpningsmedel för att skörden ska bli stor, färdig i tid, vara perfekt och felfri och bringa klirr i kassan ( en förresten otäck tidstypisk åkomma i många sammanhang).
Det här har jag faktiskt problem med, och har haft länge, för vad vi äter påverkar vår hälsa på flera plan, och att djur och natur tar skada av människans girighet och okunskap är långt, mycket långt ifrån okey för mig!
Och jag tycker banne mig att det vore fullt befogat och rätt mot konsumenten, att vår mat när den säljs, hade varningstext ( precis som tobaken äntligen fick) där använda bekämpningsmedel och deras hälso - och skaderisker för människa, djur och natur redovisas öppet!
Och till den, tack och lov allt mindre grupp, som fortfarande väljer bort eko -maten för att den är för dyr, för att den är "konstig", eller för att man bara inte vet det innebär, vill jag säga : Snälla, tänk till! Skaffa kunskap och låt er motiveras till att " ekokonventera"! För egentligen borde den naturligt och giftfritt producerade maten vara det enda alternativet i våra butiker!
Välj eko och reko, och tänk osjälviskt, klokt och långsiktigt!
onsdag 17 juni 2015
Anns Andrum: JAG IMPONERAS STORT AV MÄNNISKOR SOM FÖRSTÅTT VITS...
Anns Andrum: JAG IMPONERAS STORT AV MÄNNISKOR SOM FÖRSTÅTT VITS...: Livet är härligt, för det mesta, men det är också en sträng och ibland ganska hård skola. Det kan tyckas klyschigt, att uttrycka det så men...
JAG IMPONERAS STORT AV MÄNNISKOR SOM FÖRSTÅTT VITSEN MED ATT VARA KONSEKVENTA I SITT FREDSARBETE !
Livet är härligt, för det mesta, men det är också en sträng och ibland ganska hård skola. Det kan tyckas klyschigt, att uttrycka det så men jag struntar i det, för det är precis så jag upplever tillvaron.
Så är det där med fredsarbetet, att göra gott helt enkelt, både i det lilla och i de större sammanhangen. Det är ju så oerhört viktigt och en angelägenhet större än någonsin känner jag. Och ska det vara på riktigt, jag tycker särskilt mycket om det som är på riktigt, så måste det ofta börja med kunskapen om vad någon annan, som inte delar min egen uppfattning, förstår eller inte förstår. Det har jag upptäckt först på senare år och jag är glad för den insikten. I min ungdom var jag så ivrig och naiv i min sociala patos och förstod inte att man inte kan påtvinga sina medlevare sin egen övertygelse om vad som är rätt och riktigt i livet. Jag var ofta lite för känslostyrd och alldeles för het på gröten. Sanningen är nog den att man bara, utifrån en god avsikt kan uttrycka det man tänker, känner och anser. Och man kan bara göra anspråk på att inspirera andra, val och vägval måste få vara varje människas egna, förstås...
Men det svåraste är ändå att vara konsekvent och att jobba hårt med att inte göra skillnad på folk. Jag har till exempel svårt, för att inte säga mycket svårt, för människor som är upprepat och obesvärat inkonsekventa! Det går i min värld till exempel inte ihop att vara pacifist, jobba aktivt med fredsarbete, och samtidigt tycka det är helt okey med dödsstraff. Och det är illa när man som antirasist och demokrat exkluderar vissa folkslag och grupper i samhället, vilket tyvärr är ganska vanligt.
Det händer att man hör människor uttala stort engagemang för handikapp och dysfunktioner, men det visar sig inte så sällan att de har svårt att känna samma empati och inkännande med vissa personer som lider av samma sak, om dessa till exempel representerar kungahuset, vissa politiker, eller någon annan grupp för vilken man känner antipati. Det här tycker jag urholkar varje form av idealism och gör människor mindre trovärdiga.
Men då och då möter man en sån där beundransvärd person som " är på riktigt" och som ställer höga krav på sig själv och på sitt engagemang, och som inte gör skillnad på sina medmänniskor.
Och jag bara älskar såna människor som inspirerar till demokrati och respekt för alla, och som påminner mig om att, så gott jag nu kan, själv jobba hårt med ett konsekvent "fredsarbete" på alla plan!
Så är det där med fredsarbetet, att göra gott helt enkelt, både i det lilla och i de större sammanhangen. Det är ju så oerhört viktigt och en angelägenhet större än någonsin känner jag. Och ska det vara på riktigt, jag tycker särskilt mycket om det som är på riktigt, så måste det ofta börja med kunskapen om vad någon annan, som inte delar min egen uppfattning, förstår eller inte förstår. Det har jag upptäckt först på senare år och jag är glad för den insikten. I min ungdom var jag så ivrig och naiv i min sociala patos och förstod inte att man inte kan påtvinga sina medlevare sin egen övertygelse om vad som är rätt och riktigt i livet. Jag var ofta lite för känslostyrd och alldeles för het på gröten. Sanningen är nog den att man bara, utifrån en god avsikt kan uttrycka det man tänker, känner och anser. Och man kan bara göra anspråk på att inspirera andra, val och vägval måste få vara varje människas egna, förstås...
Men det svåraste är ändå att vara konsekvent och att jobba hårt med att inte göra skillnad på folk. Jag har till exempel svårt, för att inte säga mycket svårt, för människor som är upprepat och obesvärat inkonsekventa! Det går i min värld till exempel inte ihop att vara pacifist, jobba aktivt med fredsarbete, och samtidigt tycka det är helt okey med dödsstraff. Och det är illa när man som antirasist och demokrat exkluderar vissa folkslag och grupper i samhället, vilket tyvärr är ganska vanligt.
Det händer att man hör människor uttala stort engagemang för handikapp och dysfunktioner, men det visar sig inte så sällan att de har svårt att känna samma empati och inkännande med vissa personer som lider av samma sak, om dessa till exempel representerar kungahuset, vissa politiker, eller någon annan grupp för vilken man känner antipati. Det här tycker jag urholkar varje form av idealism och gör människor mindre trovärdiga.
Men då och då möter man en sån där beundransvärd person som " är på riktigt" och som ställer höga krav på sig själv och på sitt engagemang, och som inte gör skillnad på sina medmänniskor.
Och jag bara älskar såna människor som inspirerar till demokrati och respekt för alla, och som påminner mig om att, så gott jag nu kan, själv jobba hårt med ett konsekvent "fredsarbete" på alla plan!
tisdag 16 juni 2015
Anns Andrum: I DAG HAR JAG BLAND ANNAT OLJAT ETT VRÅÅÅLTÖRSTIGT...
Anns Andrum: I DAG HAR JAG BLAND ANNAT OLJAT ETT VRÅÅÅLTÖRSTIGT...: Än en gång visade det sig att min gamla mammas ord vara sanna och "jädrans, småländskt rediga"! "Man blir tröttare av det ma...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)