måndag 27 april 2015
Anns Andrum: KOMMER DEN TIDENS VÅRDPERSONAL ATT ORKA SE, TA EMO...
Anns Andrum: KOMMER DEN TIDENS VÅRDPERSONAL ATT ORKA SE, TA EMO...: "Varför sa inte mor någonting när hon gick?Vart tog hon vägen egentligen ?" Den gamla damen på sjukhemmet frågade en kväll, i en ...
KOMMER DEN TIDENS VÅRDPERSONAL ATT ORKA SE, TA EMOT OCH FÖRSTÅ MINA BEHOV I LIVETS SKYMNINGSSTUND...?
"Varför sa inte mor någonting när hon gick?Vart tog hon vägen egentligen ?"
Den gamla damen på sjukhemmet frågade en kväll, i en stund av oro och förtvivlan, om jag möjligen visste var mamma fanns.
I den dementes tillvaro har tid och rum mist sin innebörd, och liksom i drömmens värld kan länge sedan döda möta de ännu levande, och det verkar vara lite som att redan stå med ena foten i det eviga kretsloppet.
Gränserna mellan livets åldrar blir flytande och suddiga. En stunden den åldrade och livströttas behov av förståelse för leda och uppgivenhet. Den andra stunden det lilla barnets längtan efter mors eller fars närhet. Och så sorgen som river i hjärtat, sorgen över de förluster som ett långt liv alltid innebär.
Att mista sin syn eller hörsel, eller kanske behöva amputera en kroppsdel. Och att inte längre kunna känna igen sig själv och sitt eget beteende, inte kunna orientera sig i tillvaron som förut.
En gammal man som jag en gång vårdade, sa så klargörande inför det märkliga att han inte blev glad när hans barn och barnbarn besökte honom:
" Hur ska jag kunna känna igen mina barn i de främlingar som då och då besöker mig, när jag inte längre känner igen mig själv?"
Kanske var hans likgiltighet ett uttryck för just sorgen över att ha tappat bort sig själv och sin identitet, att ha blivit socialt osäker - en främling bland främlingar ?
Så svårt det måste kännas med ett vissnat minne, som hela tiden så skoningslöst blottlägger det allra svåraste: De nära och kära finns där inte längre... Ibland en lite stund av visshet och smärtsam insikt när verkligheten hastigt sveper förbi, men sedan igen, samma malande oro: " Vart gick mor, var finns hon nu?" Och så närheten till döden och det bittra medvetandet om att livet kanske inte alltid blev så bra.
Tomheten som tar vid när man inte längre är behövd eller kan vara till nytta.
Jag har ibland under åren i äldrevården anat den bitterheten och den tomheten bakom en del äldres matleda, depression eller trötthet. Som en ohjälplig inre ensamhet och en sorg som kan visa sig som ett konstant missnöje med sitt boende eller med vårdpersonalen. Och det är svårt för den som vårdar att inte alltid kunna nå fram till det där som kan ligga bakom sådana här uttryck och beteenden hos äldre, för kan man det så kan det ibland lindra för den som är gammal och sjuk.
I mitt jobb och i mina möten med äldre och dementa såg jag många gamla fina foton, ungdomsfoton och kort på föräldrar och vänner. Tänkte ofta på att deras röster sedan länge hade tystnat och att deras blickar för alltid hade slocknat. Så många fina dyrbara minnesskatter, som jag försiktigt tog ner och dammade i vardagen. Då kunde man få en lite fin pratstund med någon genom att anknyta till gångna tider och på så vis locka fram minnet igen för några korta ögonblick.
När jag nu själv är 60 år har insikten om livets ändlighet infunnit sig mer och mer och dagarna blir mer än värdefulla. Barnen är vuxna och föräldrarna borta, och även en del gamla vänner. Vart försvann egentligen alla dessa år som jag nu har lagt bakom mig?
Och hur kommer det att bli för mig om jag får leva och bli gammal, när jag själv måste bli föremål för vård och omsorg?
Vilka uttryck kommer min sorg över livets förluster och tillkortakommande att ta sig?
Och kommer den tidens omsorgspersonal att orka se, ta emot och förstå, mina behov i livets skymningsstund...?
Den gamla damen på sjukhemmet frågade en kväll, i en stund av oro och förtvivlan, om jag möjligen visste var mamma fanns.
I den dementes tillvaro har tid och rum mist sin innebörd, och liksom i drömmens värld kan länge sedan döda möta de ännu levande, och det verkar vara lite som att redan stå med ena foten i det eviga kretsloppet.
Gränserna mellan livets åldrar blir flytande och suddiga. En stunden den åldrade och livströttas behov av förståelse för leda och uppgivenhet. Den andra stunden det lilla barnets längtan efter mors eller fars närhet. Och så sorgen som river i hjärtat, sorgen över de förluster som ett långt liv alltid innebär.
Att mista sin syn eller hörsel, eller kanske behöva amputera en kroppsdel. Och att inte längre kunna känna igen sig själv och sitt eget beteende, inte kunna orientera sig i tillvaron som förut.
En gammal man som jag en gång vårdade, sa så klargörande inför det märkliga att han inte blev glad när hans barn och barnbarn besökte honom:
" Hur ska jag kunna känna igen mina barn i de främlingar som då och då besöker mig, när jag inte längre känner igen mig själv?"
Kanske var hans likgiltighet ett uttryck för just sorgen över att ha tappat bort sig själv och sin identitet, att ha blivit socialt osäker - en främling bland främlingar ?
Så svårt det måste kännas med ett vissnat minne, som hela tiden så skoningslöst blottlägger det allra svåraste: De nära och kära finns där inte längre... Ibland en lite stund av visshet och smärtsam insikt när verkligheten hastigt sveper förbi, men sedan igen, samma malande oro: " Vart gick mor, var finns hon nu?" Och så närheten till döden och det bittra medvetandet om att livet kanske inte alltid blev så bra.
Tomheten som tar vid när man inte längre är behövd eller kan vara till nytta.
Jag har ibland under åren i äldrevården anat den bitterheten och den tomheten bakom en del äldres matleda, depression eller trötthet. Som en ohjälplig inre ensamhet och en sorg som kan visa sig som ett konstant missnöje med sitt boende eller med vårdpersonalen. Och det är svårt för den som vårdar att inte alltid kunna nå fram till det där som kan ligga bakom sådana här uttryck och beteenden hos äldre, för kan man det så kan det ibland lindra för den som är gammal och sjuk.
I mitt jobb och i mina möten med äldre och dementa såg jag många gamla fina foton, ungdomsfoton och kort på föräldrar och vänner. Tänkte ofta på att deras röster sedan länge hade tystnat och att deras blickar för alltid hade slocknat. Så många fina dyrbara minnesskatter, som jag försiktigt tog ner och dammade i vardagen. Då kunde man få en lite fin pratstund med någon genom att anknyta till gångna tider och på så vis locka fram minnet igen för några korta ögonblick.
När jag nu själv är 60 år har insikten om livets ändlighet infunnit sig mer och mer och dagarna blir mer än värdefulla. Barnen är vuxna och föräldrarna borta, och även en del gamla vänner. Vart försvann egentligen alla dessa år som jag nu har lagt bakom mig?
Och hur kommer det att bli för mig om jag får leva och bli gammal, när jag själv måste bli föremål för vård och omsorg?
Vilka uttryck kommer min sorg över livets förluster och tillkortakommande att ta sig?
Och kommer den tidens omsorgspersonal att orka se, ta emot och förstå, mina behov i livets skymningsstund...?
torsdag 23 april 2015
Anns Andrum: MAN VILL BLI ÄLSKAD, I BRIST DÄRPÅ BEUNDRAD...
Anns Andrum: MAN VILL BLI ÄLSKAD, I BRIST DÄRPÅ BEUNDRAD...: Visst har vi väl alla någon gång stått där med hjärtat i handen framför någon och bett om att bli älskad, sedd och efterlängtad, eller kansk...
MAN VILL BLI ÄLSKAD, I BRIST DÄRPÅ BEUNDRAD...
Visst har vi väl alla någon gång stått där med hjärtat i handen framför någon och bett om att bli älskad, sedd och efterlängtad, eller kanske förstådd och förlåten?
Visst har vi kanske känt att detta, ibland till förnedring gränsande utlämnande av sig själv och sina känslor, just då i ögonblicket, är värt nästan vad som helst och att man inget har att förlora.
Det är så det är att vara människa, och det är precis så det kan vara för oss alla ibland.
Få författare har som Hjalmar Söderberg, denne enastående författare som inte bara var en lysande stilist utan också en man med stor kunskap om människosjälen, har kunnat sätta ord på mänskliga insikter som i sin roman " Doktor Glas" från 1905. Huvudpersonen Doktor Glas som är en olycklig människa och som längtar efter kärlek, formulerar i boken det citat som jag tycker är något av det vackraste och mest insiktsfulla, mänskligt genomskådande som är nedtecknat:
" Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till varje pris..."
Det här citatet har mycket att säga oss, och hela boken är för övrigt en storstilad mänsklig studie som inte utan orsak blivit en litterär svensk klassiker, och något som alla borde läsa. För den handlar just om allas vårt behov av att vilja bli älskade, sedda och bekräftade, och om det faktum att vi ibland kan vara beredda att betala nästan vilket pris som helst för att uppnå det här i livet. Det här har hänt genom historien, det händer säkert i detta nu, och det kommer alltid att finnas människor som i sin längtan efter kärlek inte drar sig för att ta snedsteg och göra fel på vägen mot detta mål.
Söderbergs knivskarpa iakttagelse av det allmänmänskliga behovet av kärlek och bekräftelse leder mig till en tanke om människor som begår brott. Jag tror att många människor som upprepat återfaller i brottslighet, och som aldrig tycks få ordning på sig själva och sina liv, säkert många av dem, bär på en stor brist på kärlek, uppskattning och bekräftelse grundad långt ner från de tidiga viktiga och präglande barnaåren. Och som just därför, många gånger i förtvivlan och besvikelse fortsätter att begå brott för att de som Söderberg säger: "Vill ingiva människorna något slags känsla". Och vill fylla det tomrum där den grundläggande kärlek och uppskattning som de tidigt gick miste om , skulle haft sin varaktiga plats .
Vi är väl alla lite rädda för ensamheten, bristen på kärlek och för tomheten i våra liv. Så är det att vara människa, och så kommer det nog att fortsätta att vara för oss så länge vi lever och är beroende av kärleken och av varandra. För det är ju ändå så att det är i mötet med varandra som vi blir till och föds på nytt, gång på gång, och liksom omskapar varandra.
Och det kan ibland vara så att den trasigaste av människor, och för den som livet verkar ohjälpligt problematiskt och hopplöst, för den som gett upp om nästan allt,
kanske bara behöver bli sedd, och älskad som den är mitt i sitt elände, för att orka ändra på sig själv och sitt liv...
För vi vill ju alla bli sedda och älskade och få känna att vi betyder någonting i livet!
söndag 19 april 2015
Anns Andrum: SAKNAR ALLT OFTARE GE - OCH TA - SAMTALEN...
Anns Andrum: SAKNAR ALLT OFTARE GE - OCH TA - SAMTALEN...: Jag gillar samtal. Samtal är viktiga, ofta ro - och livgivande, roliga och intressanta, men ibland också tråkiga och direkt meningslösa. Oc...
SAKNAR ALLT OFTARE GE - OCH TA - SAMTALEN...
Jag gillar samtal. Samtal är viktiga, ofta ro - och livgivande, roliga och intressanta, men ibland också tråkiga och direkt meningslösa. Och för den som tycker att ett samtal ska vara en tango för två och inte en tröttsam egoshow där den andre inte får en syl i vädret, kan det ibland bli milt sagt frustrerande.Tyvärr är allt fler mest intresserade av att tala om sig själva och sina liv och glömmer ofta bort att andra också kan ha något att berätta som kan vara precis lika viktigt och intressant.
Ibland kan det redan i början av ett samtal visa sig vara en typisk enmansföreställng, där den man pratar med, på en inledande " hur-är- det fråga" sätter sig tillrätta, tar över och skamlöst egocentriskt, börjar en långdragen monolog om sig och sitt, som vore den personen jordens absoluta centrum.
Jag försöker då för det mesta vara tålmodig och tänker att min hejdlösa samtalspartner kanske behöver lite uppmärksamhet för att må bra, och att jag faktiskt kan bjuda på det. Men när redan preludiet visar på " hör på mig för jag har det viktigaste att förkunna" då hjälper inga filantropiska tankar, inte heller att man har en stark kopp kaffe i handen, eller att man sitter i en skön soffa med ett bra ryggstöd som man kan luta sig mot medan man försöker skjuta in sig på ett "nähä" eller "vad roligt", för att kunna bryta sig in och göra det långdragna solot till en roligare samtalsduett i en mer välstämd tonart. Och jag tror faktiskt att man i de svårare fallen av solosamtal mycket väl skulle kunna bara gå där i från utan att huvudrollsinnehavaren i sin egobubbla ens skulle märka att man lämnat rummet...
Varför har då ge - och ta - samtalen där man både kan lyssna, prata och ge varandra utrymme, fått stryka på foten för de sociala monologerna? Är det enkla svaret det att stress gör oss mindre lyhörda och uppmärksamma på varandra? Eller har vi bara blivit mer egocentriska och självupptagna för att det inte längre anses vara lika illa, lika ohyfsat att vara det? Ja, man kan ju inte säkert veta, men jag gissar på en blandning av de båda faktorerna, plus den genomslagskraft som sociala medier, där enmansföreställningar är vanliga, har för oss alla.
Men hur det nu är med den här saken, så blir man ju så hjärtans glad när man faktiskt då och då kommer i samspråk med sådana härliga människor som har den rätta sociala kompetensen, och som är både bra lyssnare, riktigt närvarande och genuint intresserade av sina medmänniskor, och som själva är roliga och trevliga att lyssna på. Och jag saknar mer och mer de gamla hederliga ge- och ta -samtalen där man inte behöver riskera nackspärr för att man tvingas sitta och lyssna och spänna sig utan att ens få chansen till en kommentar, ibland under flera timmar...men det är klart är man så dum så får man kanske skylla sig själv och bör väl börja öva sig på att sätta ner foten i det sociala samtalsrummet...
-
Ibland kan det redan i början av ett samtal visa sig vara en typisk enmansföreställng, där den man pratar med, på en inledande " hur-är- det fråga" sätter sig tillrätta, tar över och skamlöst egocentriskt, börjar en långdragen monolog om sig och sitt, som vore den personen jordens absoluta centrum.
Jag försöker då för det mesta vara tålmodig och tänker att min hejdlösa samtalspartner kanske behöver lite uppmärksamhet för att må bra, och att jag faktiskt kan bjuda på det. Men när redan preludiet visar på " hör på mig för jag har det viktigaste att förkunna" då hjälper inga filantropiska tankar, inte heller att man har en stark kopp kaffe i handen, eller att man sitter i en skön soffa med ett bra ryggstöd som man kan luta sig mot medan man försöker skjuta in sig på ett "nähä" eller "vad roligt", för att kunna bryta sig in och göra det långdragna solot till en roligare samtalsduett i en mer välstämd tonart. Och jag tror faktiskt att man i de svårare fallen av solosamtal mycket väl skulle kunna bara gå där i från utan att huvudrollsinnehavaren i sin egobubbla ens skulle märka att man lämnat rummet...
Varför har då ge - och ta - samtalen där man både kan lyssna, prata och ge varandra utrymme, fått stryka på foten för de sociala monologerna? Är det enkla svaret det att stress gör oss mindre lyhörda och uppmärksamma på varandra? Eller har vi bara blivit mer egocentriska och självupptagna för att det inte längre anses vara lika illa, lika ohyfsat att vara det? Ja, man kan ju inte säkert veta, men jag gissar på en blandning av de båda faktorerna, plus den genomslagskraft som sociala medier, där enmansföreställningar är vanliga, har för oss alla.
Men hur det nu är med den här saken, så blir man ju så hjärtans glad när man faktiskt då och då kommer i samspråk med sådana härliga människor som har den rätta sociala kompetensen, och som är både bra lyssnare, riktigt närvarande och genuint intresserade av sina medmänniskor, och som själva är roliga och trevliga att lyssna på. Och jag saknar mer och mer de gamla hederliga ge- och ta -samtalen där man inte behöver riskera nackspärr för att man tvingas sitta och lyssna och spänna sig utan att ens få chansen till en kommentar, ibland under flera timmar...men det är klart är man så dum så får man kanske skylla sig själv och bör väl börja öva sig på att sätta ner foten i det sociala samtalsrummet...
-
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)