söndag 19 april 2015

SAKNAR ALLT OFTARE GE - OCH TA - SAMTALEN...

Jag gillar samtal. Samtal är viktiga, ofta ro - och  livgivande, roliga och intressanta, men ibland också tråkiga och direkt meningslösa. Och för den som tycker att ett samtal ska vara en tango för två och inte en tröttsam egoshow där den andre inte får en syl i vädret, kan det ibland bli milt sagt frustrerande.Tyvärr är allt fler mest intresserade av att tala om sig själva och sina liv och glömmer ofta bort att andra också kan ha något att berätta som kan vara precis lika viktigt och intressant.

Ibland kan det redan i början av ett samtal visa sig vara en typisk enmansföreställng, där den man pratar med, på en inledande " hur-är- det fråga" sätter sig tillrätta, tar över och skamlöst egocentriskt, börjar en långdragen monolog om sig och sitt, som vore den personen jordens absoluta centrum.

Jag försöker då för det mesta vara tålmodig och tänker att min hejdlösa samtalspartner kanske behöver lite uppmärksamhet för att må bra, och att jag faktiskt kan bjuda på det. Men när redan preludiet visar på " hör på mig för jag har det viktigaste att förkunna" då hjälper inga filantropiska tankar, inte heller att man har en stark kopp kaffe i handen, eller att man sitter i en skön soffa med ett bra ryggstöd som man kan luta sig mot medan man försöker skjuta in sig på ett "nähä" eller "vad roligt", för att kunna bryta sig in och göra det långdragna solot till en roligare samtalsduett i en mer välstämd tonart. Och jag tror faktiskt att man i de svårare fallen av solosamtal mycket väl skulle kunna bara gå där i från utan att huvudrollsinnehavaren i sin egobubbla ens skulle märka att man lämnat rummet...

Varför har då ge - och ta - samtalen där man både kan lyssna, prata och ge varandra utrymme, fått stryka på foten för de sociala monologerna? Är det enkla svaret det att stress gör oss mindre lyhörda och uppmärksamma på varandra? Eller har vi bara blivit mer egocentriska och självupptagna för att det inte längre anses vara lika illa, lika ohyfsat att vara det? Ja, man kan ju inte säkert veta, men jag gissar på en blandning av de båda faktorerna, plus den genomslagskraft som sociala medier, där enmansföreställningar är vanliga, har för oss alla.

Men hur det nu är med den här saken, så blir man ju så hjärtans glad när man faktiskt då och då kommer i samspråk med sådana härliga människor som har den rätta sociala kompetensen, och som är både bra lyssnare, riktigt närvarande och genuint intresserade av sina medmänniskor, och som själva är roliga och trevliga att lyssna på. Och jag saknar mer och mer de gamla hederliga ge- och ta -samtalen där man inte behöver riskera nackspärr för att man tvingas sitta och lyssna och spänna sig utan att ens få chansen till en kommentar, ibland under flera timmar...men det är klart är man så dum så får man kanske skylla sig själv och bör väl börja öva sig på att sätta ner foten i det sociala samtalsrummet...

-

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar