Anns Tankar: VAD ÄR EGENTLIGEN KLOKHET, OCH GÅR DEN ATT MÄTA?

Anns Tankar: VAD ÄR EGENTLIGEN KLOKHET, OCH GÅR DEN ATT MÄTA?: Regnet har nu, nästan lite oväntat efter det ymniga dagsregnet kapitulerat och det är så där tyst och skönt både utanför och här inne i vårt...

VAD ÄR EGENTLIGEN KLOKHET, OCH GÅR DEN ATT MÄTA?

Jag tycker om att få en liten stund för mig själv och  gärna när det är så där tyst och skönt både utanför och här inne i vårt lilla hus. Den tystnaden har jag alltid tyckt mycket om och hittar den som så många gånger förr, först när det lutar mot midnatt.
Summerar dagen och tänker på det Tv- program om ny forskning kring mätning av intelligens,och om hur stor betydelse gener respektive miljö har för utvecklandet av specifika begåvningar på hög nivå, som jag såg i kväll. De här frågorna har ställts förut, men det blir ändå intressant med en del lite nya tankar som tillkommit.


Själv har jag alltid irriterat mig lite på att cerebrala och kognitiva förmågor nästan alltid betraktas som den enda,och uteslutet överlägsna "intelligensen". För jag tror att den utan betydande inslag av kreativitet, fantasi och ett brett spektrum av känslor, inte är det slutliga svaret på vad som egentligen är " intelligens" i ordets verkliga bemärkelse. Och det ofrånkomliga exemplet på det är ju naturligtvis Einstein, som ju tidigt var tydlig med sin uppfattning om att "fantasi är viktigare än kunskap". Och jag tror att just kreativitet och fantasi ger vingar åt intelligenta tankar och får dem att lyfta och flyga högre...och i kombination med klokhet så kan de nog flyga mot oanade höjder...!

Vad är då egentligen klokhet, och hur mycket har den med mätbar intelligens att göra? Själv tror jag att den oftast inte har med det att göra. Och jag tycker att klokhet, generellt är en bland människor underskattad egenskap som ofta och felaktigt får en mindre betydelse i förståndsfrågor. Jag vill påstå att klokskap förutsätter en hel del erfarenheter, av livets alla slag. Och att problem, svårigheter, och genomgångna lidanden inte sällan ger klokare människor. Och jag har märkt att kloka människor, alldeles oberoende av intelligensnivå, ofta har gjort, och fortsätter att göra andra glada, mer harmoniska och tillfreds. Antagligen för att de lärt sig se vad andra människor bäst behöver och osjälviskt jobbar med  att göra något åt det. Och det är vad jag kallar att vara klok på riktigt!


Som världen i dag ser ut, med de stora,allvarliga, och komplexa problem som för mänskligheten återstår att lösa, tänker jag att det nog inte är problemlösare med de högsta intelligenskvoterna som, i första hand kommer att behövas för att vi ska kunna närma oss t.ex mer fredliga och humana synsätt människor emellan. Utan jag tror på en större efterfrågan av personer som kan kombinera sitt inflytande över samhällsutvecklingen med okonventionella, nya djärva synsätt, tankar på tvären, och med prestigelös tillgång till känslor och fantasi. Och framför allt, behöver vi  sannolikt använda oss av både vetenskap och andliga synsätt där vi kan ha nytta av det faktum att allt levande hör samman, och det alldeles oberoende av religioner.

Nu lyssnar jag på Marie Fredriksson och låten "Tro," som är så fin och bra.
Och jag tänker att jag, trots allt, tror på en framtid för jorden fast den är illa skadad. Det kommer att ordna sig, det känns så , känner tillit till det...

Anns Tankar: BARN I DAG BEHÖVER FÖREBILDER SOM VISAR ATT DE ÄR ...

Anns Tankar: BARN I DAG BEHÖVER FÖREBILDER SOM VISAR ATT DE ÄR ...: " Barn blir utbrända.... och vi talar om hållbar utveckling.." Den här rubriken till ett anmärkningsvärt bra och tänkvärt blogg...

BARN I DAG BEHÖVER FÖREBILDER SOM VISAR ATT DE ÄR HÄR FÖR ATT LEVA ETT LIV, INTE FÖR ATT VINNA ETT KRIG...!

Barn blir utbrända, och vi talar om hållbar utveckling ....! Och forskare varnar för att stressade barn lättare löper risk att få kroppssmärtor. Vem är inte förvånad över den här förutsägbara kopplingen...?

Barn har i alla tider lekt och härmat vuxna, det är ju förstås inte bara en lek, utan också en träning, en förberedelse för det vuxenliv som de så småningom ska träda in i. Men innan dess fick de allra flesta barn förr vara just barn så länge som barn behöver, med allt vad det innebär av det som inte är vuxna tankar eller återspeglingar av den vuxna världen.
Jag gör inte anspråk på någon sanning, eller har inga vetenskapliga studier att luta mig mot, men mycket säger mig att det nu, mer än förut, är mindre skillnad mellan barns och vuxnas sätt att vara, leva, klä sig, och förhålla sig till sig till livet och till sig själva. Och jag ser i dag sorgligt nog, alldeles för många fler vuxenminiatyrer, än de barn som de alla har den absoluta rätten och friheten att få vara. Och jag frågar mig med vemod i hjärtat varför barndomen för alla barn inte längre är det skyddade, sorglösa paradis av lekar och fantasi som det förut var...?

Det är nu länge sedan mina egna barn var små, men jag har ett barnbarn som blir femton år i år. Och av flera skäl känner jag faktiskt oro för alla barn som växer upp idag.Och fast de allra flesta lever i materiell trygghet så känner jag att vuxenvärlden ganska oreflekterat, och omotiverat håller på att  "ladda ner" sina egna allt mer förbrännande osunda livsstilar i sina barn i tron att det inte finns några andra alternativ. Och det tror jag kan få vittgående konsekvenser för barns och ungdomars hälsa och liv, och något som de själva kan komma att ge i arv till egna barn och kommande generationer.

Det har nog aldrig varit lätt att vara förälder, och jag är ganska övertygad om att det heller aldrig har varit meningen. Kanske av den anledningen att det är en av de allra viktigaste uppgifterna vi har under vår levnad, och viktiga jobb ska inte vara lätta, anser jag. De ska kosta både tid och eftertanke och behöver inte sällan sträcka sig över tid, just för att det behövs. Och jag tycker att uppfostran och vägledningen av våra barn, minst av allt ska vara "lätt som en plätt", eller utgå från lättsinniga, kortsiktiga tankegångar, eller vara något som man gör för att andra gör likadant eller för att det "inne" just nu. Utan mer som att rulla en stor och  mycket värdefull ädelsten framför sig, göra det någorlunda rakt, helst veta vad man gör, och samtidigt föra den mot ett väl genomtänkt mål och med så mycket lutning att stenen helst kan rulla sista biten själv...

Men innan vi släpper taget om våra älskade barn, lämnar föräldrarollen och släpper ut dem i världen, så har vi ju naturligtvis hunnit påverka dem på så många olika sätt och i så många riktningar, vare sig vi vill det eller inte. Och hur mycket betyder då föräldrars idealbilder och hur mycket präglas våra barn egentligen av närståendes livs- och människosyn? Väldigt mycket tror jag, och det här har jag de senaste dagarna funderat en del på efter att jag läst det alarmerande, men tyvärr inte särskilt förvånande, att barn i dag ligger i riskzonen för utbrändhet...! Sannolikt som en följd av den stress som kan komma av att allt för sällan befinna sig i lugn och ro, inte längre kunna hitta viloläget i sig själva. Eller av att nästan alltid vara uppkopplade, vara i någon aktivitet, eller för att  det rådande idealet av topprestationer i skola, och med sport och träning, inte sällan blir till en ständig förväntan som ger en osund press på barn i dag.

Av det är det inte svårt att dra slutsatsen att dagens vuxenvärld, och många föräldrars livsstil där fulltecknade agendor, ständigt nya upplevelser och aktiviteter, kravet på perfektion och att prestera och lyckas har hög status. Vad värre är: det här här kan tyvärr hos både vuxna och barn kan få en direktkoppling till upplevelsen av självbilden, att man är vad man gör, i stället för den man egentligen är utan tvånget att prestera, eller vara i ett ständigt flöde av aktiviteter och upplevelser.

Jag kan då tycka att det börjar bli skarpt läge i den här saken, och att dagens föräldrar, och för den delen andra vuxna runt omkring barnen, nog nu måste ställa sig frågan om de verkligen själva vill fortsätta att leva i den här stress -och-prestationscirkusen och med sina exempel till sina barn överföra de här värderingarna och idealbilderna...? Det är allvarligt när ett barn riskerar att hamna i utbrändhet för att de inte längre kan hitta lugn och ro, inte klarar av att "bara vara", utan någon form av aktivitet, sport eller träning.

Kanske är det så att en del föräldrar känner samma rädsla för sina barn som för sig själva, att de inte ska vara livsdugliga och starka, inte "hänga med" alla andra. Eller att de ska halka efter i det ständiga info - och händelseflödet, och att inte kunna leva upp till det som är nästan heligt i dag, att vara " högpresterande", och att vara bäst på så mycket som möjligt.

Men det finns andra sätt att leva på, och det är inte livsfarligt att inte hänga på och göra som alla andra! Och det är inte meningen att någon ska var " perfekt" eller "felfri", för livet är en resa med en massa stationer där man måste stanna och tanka lärdomar genom att just göra fel, vara sårbar, göra om och göra rätt.

Och så är det där med den " sociala kompetensen" som för övrigt är fri för var och en att definiera betydelsen av. Vill verkligen den moderna föräldern att deras barn ska bli socialt kompetenta på riktigt så måste de rimligen bli det i samklang med alla andra som också vill uppnå samma egenskap. Och då måste barnen tidigt få lära sig att också lyssna och vara närvarande i stunden, och också bereda plats för andra och deras röster. Och fortsätter vuxenvärlden att uppmuntra och premiera den stress och den aktivitetsnivå, och den självupptagenhet hos barnen, som den de själva lever i tron att det är vägen till ett bra och framgångsrikt liv, så kommer förmodligen fler och fler barn och ungdomar att hamna i utbrändhet. Och då får nog de flesta föräldrar börja fundera på att ändra sin livsstil och uppmuntra barnen till betydligt mer vila, återhämtning och mindre aktiviteter.

För barnen är och förblir det viktigaste vi har och de är vårt framtidskapital, och förtjänar vuxenförebilder som genom goda exempel visar att de är här för att leva ett liv och inte för att vinna ett krig...!

Anns Tankar: OK, JAG ERKÄNNER, JAG ÄR LÅNGKALSONGSBEROENDE...!

Anns Tankar: OK, JAG ERKÄNNER, JAG ÄR LÅNGKALSONGSBEROENDE...!: Visst, jag vet, det är snart april, och att det är fler och fler soliga dagar, och att maken, Stålmannen, han har minsann så prudentligt lag...

OK, JAG ERKÄNNER, JAG ÄR LÅNGKALSONGSBEROENDE...!

Visst, jag vet, det är snart april, och att det är fler och fler soliga dagar, och att maken, Stålmannen, han har minsann så prudentligt lagt sina vinterkalsonger på hyllan redan för en månad sedan. Och det är ju vår, rent metereologteoretiskt..., och om bara tre månader midsommar.  Ja, ja, jag känner till den saken, men det är banne mig fortfarande kallt om benen på morgon, och framemot kvällen, och för den delen, ibland hela dagen... det är faktiskt det! Precis så här resonerar den som  liksom jag, är mångårigt och höggradigt beroende av långkalsonger, och tillika medlem av klubben " Rätten till att fritt och oinskränkt bära långkalsong året om". Äh, tänker jag, jag har inget att förlora, så nu släpper jag bomben, även om den kanske inte har något större nyhetsvärde eller allmänintresse.. ha,ha, för nån måste bryta isen och ta bladet från munnen i benklädessaken! Jag har nämligen, som den knasboll jag är, svårt att gilla läget, eller känna harmoni, om jag inte, under september till och med april månad, (svimma inte nu bara..) varje dag och med få undantag, får kavla på mig några av mina sköna, mjuka nytvättade långkalsingar så jag inte "fryser". En och annan  kanske undrar om jag har nån vajsing på cirkulationen, men se den fungerar än så länge alldeles utmärkt. Det kanske är nåt annat som inte funkar, men, det stör mig än så länge inte....

Det är nåt underligt det där med kombon, jag och långkalsonger, det är som jag blir lite tryggare, lite mindre sårbar, lite säkrare mer tillfreds med tillvaron, om jag inte fryser om benen eller baken. Men ta mig nu inte på fullaste allvar, för här pratar vi psykologi, lite skruveri och såna där saker, och det förstår förstås också den eventuelle läsaren. Och jag vårdar min vana med omsorg, det kan jag tala om, alla mina vanor vårdar jag förresten med omsorg, vem gör inte det...?  Och eftersom maken och jag sover som bäst när sovrummet är "svalt" och på gränsen till kallt,  rejält nedbäddade , och oftast låter bara våra nästippar för säkerhets skull titta fram ur de tjocka täckena, så tänker jag strategiskt... Och lägger då ömt mina kalsingar under en av mina huvudkuddar, och se då händer det, att fru Danell, om hon, lever och har hälsan, följande morgon kan dra på sig sina benkläder som då är varma och sköna, det är snudd på lite klurigt tycker jag!

Det här rubricerar jag helt självsvåldigt som ett mindre allvarligt beroende, och så länge det inte är enligt lag förbjudet att gå emot strömmen och gå våren till mötes varm om baken iklädd just långkalsonger. Och så länge jag inte, när säsongen fram emot försommaren är slut, får abstinens, slår nån, eller stör den allmänna ordningen, utan mina benkläder, så tycker jag det är helt OK faktiskt.
Lite tokig måste man ju få vara, annars är man ju inte riktigt klok...

Förresten, så kan jag avslöja att jag har ett annat passionerat beroende och det är vitlök, men det blir en helt annan historia, en annan gång...!

Anns Tankar: KOMPROMISSA ALDRIG MED DIG SJÄLV. DU ÄR ALLT DU HA...

Anns Tankar: KOMPROMISSA ALDRIG MED DIG SJÄLV. DU ÄR ALLT DU HA...: Visst är rubriken fin!  Men den är inte min, den här gången, jag har lånat formuleringen från en annan, mer remarkabel kvinna.  En kvinna so...