tisdag 24 mars 2015

OK, JAG ERKÄNNER, JAG ÄR LÅNGKALSONGSBEROENDE...!

Visst, jag vet, det är snart april, och att det är fler och fler soliga dagar, och att maken, Stålmannen, han har minsann så prudentligt lagt sina vinterkalsonger på hyllan redan för en månad sedan. Och det är ju vår, rent metereologteoretiskt..., och om bara tre månader midsommar.  Ja, ja, jag känner till den saken, men det är banne mig fortfarande kallt om benen på morgon, och framemot kvällen, och för den delen, ibland hela dagen... det är faktiskt det! Precis så här resonerar den som  liksom jag, är mångårigt och höggradigt beroende av långkalsonger, och tillika medlem av klubben " Rätten till att fritt och oinskränkt bära långkalsong året om". Äh, tänker jag, jag har inget att förlora, så nu släpper jag bomben, även om den kanske inte har något större nyhetsvärde eller allmänintresse.. ha,ha, för nån måste bryta isen och ta bladet från munnen i benklädessaken! Jag har nämligen, som den knasboll jag är, svårt att gilla läget, eller känna harmoni, om jag inte, under september till och med april månad, (svimma inte nu bara..) varje dag och med få undantag, får kavla på mig några av mina sköna, mjuka nytvättade långkalsingar så jag inte "fryser". En och annan  kanske undrar om jag har nån vajsing på cirkulationen, men se den fungerar än så länge alldeles utmärkt. Det kanske är nåt annat som inte funkar, men, det stör mig än så länge inte....

Det är nåt underligt det där med kombon, jag och långkalsonger, det är som jag blir lite tryggare, lite mindre sårbar, lite säkrare mer tillfreds med tillvaron, om jag inte fryser om benen eller baken. Men ta mig nu inte på fullaste allvar, för här pratar vi psykologi, lite skruveri och såna där saker, och det förstår förstås också den eventuelle läsaren. Och jag vårdar min vana med omsorg, det kan jag tala om, alla mina vanor vårdar jag förresten med omsorg, vem gör inte det...?  Och eftersom maken och jag sover som bäst när sovrummet är "svalt" och på gränsen till kallt,  rejält nedbäddade , och oftast låter bara våra nästippar för säkerhets skull titta fram ur de tjocka täckena, så tänker jag strategiskt... Och lägger då ömt mina kalsingar under en av mina huvudkuddar, och se då händer det, att fru Danell, om hon, lever och har hälsan, följande morgon kan dra på sig sina benkläder som då är varma och sköna, det är snudd på lite klurigt tycker jag!

Det här rubricerar jag helt självsvåldigt som ett mindre allvarligt beroende, och så länge det inte är enligt lag förbjudet att gå emot strömmen och gå våren till mötes varm om baken iklädd just långkalsonger. Och så länge jag inte, när säsongen fram emot försommaren är slut, får abstinens, slår nån, eller stör den allmänna ordningen, utan mina benkläder, så tycker jag det är helt OK faktiskt.
Lite tokig måste man ju få vara, annars är man ju inte riktigt klok...

Förresten, så kan jag avslöja att jag har ett annat passionerat beroende och det är vitlök, men det blir en helt annan historia, en annan gång...!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar