onsdag 4 juni 2014
Anns Tankar: Att som en fri och modern kvinna kunna göra viktig...
Anns Tankar: Att som en fri och modern kvinna kunna göra viktig...: Att det är valår i år det kan man alltmer märka. Våra partiledare är, de flesta av dem, nu färdigstylade, lite lagom retuscherade och möter ...
Anns Tankar: Att som en fri och modern kvinna kunna göra viktig...
Anns Tankar: Att som en fri och modern kvinna kunna göra viktig...: Att det är valår i år det kan man alltmer märka. Våra partiledare är, de flesta av dem, nu färdigstylade, lite lagom retuscherade och möter ...
Att som en fri och modern kvinna kunna göra viktiga val utifrån vad man SJÄLV vill och inte vad någon annan förväntar.sig ..!
Att det är valår i år det kan man alltmer märka. Våra partiledare är, de flesta av dem, färdigstylade, lite lagom retuscherade och möter nu sina potentiella väljare i former av plakat på gator och torg. Det är trevligt tycker jag.
Vad jag också tycker är trevligt är, att jag har märkt att fler och fler kvinnor talar fritt och öppet om sina politiska sympatier, och att uppfriskande många av dem verkligen inte tänker rösta som " gubben", för de har nämligen numera inte samma politiska smak... Och det är väl bra att smaken får vara som baken också när det gäller politik i familjen.
Efter en mycket låååång kamp fick Sveriges kvinnor äntligen " förtroendet " att så sent som 1921 rösta i allmänna val. Historiskt sett har rösträttsfrågor alltid varit upprörande klass- och genusrelaterade, och man får verkligen ta av sig hatten och buga för de kloka och framsynta kvinnor och en och annan man, som banat väg och nedlagt det mödosamma arbetet med att lägga grunden för vår tids demokrati och jämställdhet vad gäller kvinnors rösträtt!
Vid den här tiden på 20-talet, fanns det kvinnorörelser vars medlemmar var både förberedda och väl motiverade att fortsätta kampen mot patriarkatet och den förminskande synen på kvinnor och kvinnors möjligheter i samhället. Rätten till rösträtt var ett stort steg fram på den väg som ledde fram till vår tids jämställdhetsförhållande mellan män och kvinnor. Och det var förstås ingen tillfällighet att de korta kjolarna och nedhasade midjorna i den tidens klädmode sammanföll med kvinnokampen.
Det tog onekligen lång tid att nå den här kvinnorättigheten, och jag har funderat lite på om det inte har tagit ganska lång tid för kvinnor att också tillåta sig att tänka själva när det gäller att rösta, oberoende av mannens eller föräldrars politiska traditioner, uppfattningar eller förväntningar. Och det är som om vi kvinnor först på de senaste decennierna på allvar blivit mer självständiga och väljer vårt parti oavsett vad " gubben " röstar på, och faktiskt struntar i gamla patriarkala efterlämningar och lojaliteter. Det tycker jag är det finaste med kvinnosaken, att den ger oss rätten att kunna agera, inte bara utifrån vad vi numera har RÄTT att göra, utan att vi blivit så starka och självständiga att vi tillåter oss att leva och göra våra val utifrån vad vi SJÄLVA vill och önskar, och inte det som någon annan anser eller förväntar sig av oss...!
Undrar förresten hur många av de frigjorda kvinnor som i 60-talets kvinnokamp slängde BH:n, gjorde det av frihetslängtan, för de verkligen ville, eller för att någon annan förväntade sig det...?
Vad jag också tycker är trevligt är, att jag har märkt att fler och fler kvinnor talar fritt och öppet om sina politiska sympatier, och att uppfriskande många av dem verkligen inte tänker rösta som " gubben", för de har nämligen numera inte samma politiska smak... Och det är väl bra att smaken får vara som baken också när det gäller politik i familjen.
Efter en mycket låååång kamp fick Sveriges kvinnor äntligen " förtroendet " att så sent som 1921 rösta i allmänna val. Historiskt sett har rösträttsfrågor alltid varit upprörande klass- och genusrelaterade, och man får verkligen ta av sig hatten och buga för de kloka och framsynta kvinnor och en och annan man, som banat väg och nedlagt det mödosamma arbetet med att lägga grunden för vår tids demokrati och jämställdhet vad gäller kvinnors rösträtt!
Vid den här tiden på 20-talet, fanns det kvinnorörelser vars medlemmar var både förberedda och väl motiverade att fortsätta kampen mot patriarkatet och den förminskande synen på kvinnor och kvinnors möjligheter i samhället. Rätten till rösträtt var ett stort steg fram på den väg som ledde fram till vår tids jämställdhetsförhållande mellan män och kvinnor. Och det var förstås ingen tillfällighet att de korta kjolarna och nedhasade midjorna i den tidens klädmode sammanföll med kvinnokampen.
Det tog onekligen lång tid att nå den här kvinnorättigheten, och jag har funderat lite på om det inte har tagit ganska lång tid för kvinnor att också tillåta sig att tänka själva när det gäller att rösta, oberoende av mannens eller föräldrars politiska traditioner, uppfattningar eller förväntningar. Och det är som om vi kvinnor först på de senaste decennierna på allvar blivit mer självständiga och väljer vårt parti oavsett vad " gubben " röstar på, och faktiskt struntar i gamla patriarkala efterlämningar och lojaliteter. Det tycker jag är det finaste med kvinnosaken, att den ger oss rätten att kunna agera, inte bara utifrån vad vi numera har RÄTT att göra, utan att vi blivit så starka och självständiga att vi tillåter oss att leva och göra våra val utifrån vad vi SJÄLVA vill och önskar, och inte det som någon annan anser eller förväntar sig av oss...!
Undrar förresten hur många av de frigjorda kvinnor som i 60-talets kvinnokamp slängde BH:n, gjorde det av frihetslängtan, för de verkligen ville, eller för att någon annan förväntade sig det...?
söndag 4 maj 2014
Anns Tankar: " Så här med facit i hand", det var runt 40 som de...
Anns Tankar: " Så här med facit i hand", det var runt 40 som de...: Redan för så där tjugo år sedan, när jag var i fyrtioårsåldern, började min ämnesomsättning ( en funktion som jag för övrigt väldigt sällan ...
" Så här med facit i hand", det var runt 40 som det började hända saker med kroppen...
Redan för så där tjugo år sedan, när jag var i fyrtioårsåldern, började min ämnesomsättning ( en funktion som jag för övrigt väldigt sällan funderade över på den tiden) att skicka små, nästan omärkliga meddelanden om att densamma började bli ordentligt trött på att jobba 100%, så den hade nu lagt in om, och fått beviljat, 75%... Men inte märkte jag något av det där inte... visst hade jag börjat få " lite svullen mage ", men det var ju förstås bara lite vanlig magkatarr resonerade jag. Och det faktum att jag uppgraderat min byxstorlek och att det börjat spänna lite både här och där, hade ju naturligtvis samma orsak...
Så jag mumsade på som vanligt för jag hade "minsann inga anlag för att bli tjock" det hävdade jag inför mig själv med en dåres envishet. Förnekelse eller ren dumhet kallas sånt...
Jag körde på med det koncept som jag trodde var vinnande: Att röra på sig varje dag minst en timma, och sedan äta lite gott igen med ostört samvete. Hur dum kan man vara egentligen ? Mycket, är mitt svar på den frågan om du frågar mig.
Ungefär vid den tiden som jag skulle fylla 50, hade midjan blivit än mer osynlig, och nästa skarpa meddelanden från ämnesomsättnings-kontoret löd: "Nej nu orkar vi förbaske mig inte mer... nu vill vi gå ner på halvtid...! Fattar du inget alls din dumskalle? Du kan ju inte hålla på att stoppa i dig mer än du gör av med...!" Och på foton kunde jag nu börja se att jag liksom inte var mig lik längre. Vem var egentligen den där lilla rundlagda frodiga tanten med rejäla trivselringar runt magen, hon som satt där och såg pinsam ut...?
Nu har det gått tio år till och jag har äntligen förstått att allting har sin storhetstid och att det gäller också kroppen och dess funktioner. Man måste helt enkelt stanna upp och lyssna på sin kropp under hela livet. Det behöver kroppen och det är den värd! Och ju äldre man blir ju mer behöver man förstå den, så den kan hjälpas på traven när den faktiskt börjar bli lite trött ibland.
Det är klart att man inte alltid kan ha samma klädstorlek när man kommer in i klimakteriet som när man var tjugofem, det är nog en minoritet av kvinnor förunnat. Lika självklart är det också att man ibland måste ta sig själv i örat och börja tänka både kvalitet och kvantitet när det gäller både mat -och motionsvanor. Och så är det ju så att kroppen faktiskt är gjord för att användas och röras på, den saken är helt klar.
Så jag säger som politiker och andra beslutsfattare brukar säga: " Så här med facit i hand"
borde jag ha lyssnat på min kropp och vad den hade att säga mig redan för tjugo år sedan.
Men varje ny dag i livet är en "ny dag på jobbet" i umgänget med sig själv, och det är aldrig för sent att göra om och göra rätt!
Så jag mumsade på som vanligt för jag hade "minsann inga anlag för att bli tjock" det hävdade jag inför mig själv med en dåres envishet. Förnekelse eller ren dumhet kallas sånt...
Jag körde på med det koncept som jag trodde var vinnande: Att röra på sig varje dag minst en timma, och sedan äta lite gott igen med ostört samvete. Hur dum kan man vara egentligen ? Mycket, är mitt svar på den frågan om du frågar mig.
Ungefär vid den tiden som jag skulle fylla 50, hade midjan blivit än mer osynlig, och nästa skarpa meddelanden från ämnesomsättnings-kontoret löd: "Nej nu orkar vi förbaske mig inte mer... nu vill vi gå ner på halvtid...! Fattar du inget alls din dumskalle? Du kan ju inte hålla på att stoppa i dig mer än du gör av med...!" Och på foton kunde jag nu börja se att jag liksom inte var mig lik längre. Vem var egentligen den där lilla rundlagda frodiga tanten med rejäla trivselringar runt magen, hon som satt där och såg pinsam ut...?
Nu har det gått tio år till och jag har äntligen förstått att allting har sin storhetstid och att det gäller också kroppen och dess funktioner. Man måste helt enkelt stanna upp och lyssna på sin kropp under hela livet. Det behöver kroppen och det är den värd! Och ju äldre man blir ju mer behöver man förstå den, så den kan hjälpas på traven när den faktiskt börjar bli lite trött ibland.
Det är klart att man inte alltid kan ha samma klädstorlek när man kommer in i klimakteriet som när man var tjugofem, det är nog en minoritet av kvinnor förunnat. Lika självklart är det också att man ibland måste ta sig själv i örat och börja tänka både kvalitet och kvantitet när det gäller både mat -och motionsvanor. Och så är det ju så att kroppen faktiskt är gjord för att användas och röras på, den saken är helt klar.
Så jag säger som politiker och andra beslutsfattare brukar säga: " Så här med facit i hand"
borde jag ha lyssnat på min kropp och vad den hade att säga mig redan för tjugo år sedan.
Men varje ny dag i livet är en "ny dag på jobbet" i umgänget med sig själv, och det är aldrig för sent att göra om och göra rätt!
måndag 21 april 2014
Anns Tankar: Minnesbilder som följde med mig hem från den öländ...
Anns Tankar: Minnesbilder som följde med mig hem från den öländ...: Ännu är den liksom ömsom slumrande och lite yrvaken, denna särpräglade förunderligt vackra ö - Öland! Fast vinterns pensel i år oftast bara...
Minnesbilder som följde med mig hem från den öländska naturen påsken 2014.
Ännu är den liksom ömsom slumrande och lite yrvaken, denna särpräglade förunderligt vackra ö - Öland!
Fast vinterns pensel i år oftast bara strukit mycket lätt över dess natur, så tycks den ännu inte helt redo för vårens lite trevande ljus och värme. Håller på sin värdighet, har integritet, vet att allt har sin tid, känner sedan länge när det är dags.
Över de små fina byarna, över de skönt ålderdomliga stugorna invid smala tysta vägar, lyser aprilsolen gammalt och vant mot faluröda väggar med lyster som ett vackert sammetstyg. Här tycks tiden ha stått stilla och byborna rör sig långsamt, som med eftertanke och till synes utan stress... det finns ännu sysslor som kan göras i sällskap med lugn och ro...
Klarblå och stark ligger himlen över ett för dagen, dramatiskt hav som med självsäkra vågor kastar sig upp mot den vita sandstranden med jämna mellanrum. Hungriga måsar skriker in våren, blandar sig med vattenbruset och bildar en kraftfull, men lite spretig orkester.
En stund vid Neptuni åkrar. Som att beträda helig mark - en plats där varje sten är besjälad. Här får det stora alltet rum., och här hittar livets yttringar sina rätta proportioner. Här blir jag stilla inför moder jord, tackar för att få finnas till.
Invid den gamla fyren som står där som ett historiskt utropstecken, vaktar uråldriga ekar över minnen och verkligheter från en svunnen tid... Majestätiska kronor, ännu utan grönska, bildar grafiska bilder mot den leende skyn. Träden formar generöst sina stora knotiga grenar och famnar tryggt den hårda rastlösa vinden. Träd är nog aldrig rädda, kanske vet de att de är en del av allt det andra...en bit av något större...
På den karga strama stranden stora kalkstensformationer som urtidsmonument, står där tyst och väntar, liksom ruvande på kosmiska symboler, färdiga att tydas först när tiden är mogen...I symbios lever de förunderliga strandväxterna med hav och ljus, vind och luft, så som de alltid har gjort. Lever en tid, blomstrar och växer, avundsvärt trygga i det självklara att en dag också vissna och dö för att med osjälvisk kärlek kunna ge plats åt nytt liv och en ny förtrollande vacker ölandsvår...
Fast vinterns pensel i år oftast bara strukit mycket lätt över dess natur, så tycks den ännu inte helt redo för vårens lite trevande ljus och värme. Håller på sin värdighet, har integritet, vet att allt har sin tid, känner sedan länge när det är dags.
Över de små fina byarna, över de skönt ålderdomliga stugorna invid smala tysta vägar, lyser aprilsolen gammalt och vant mot faluröda väggar med lyster som ett vackert sammetstyg. Här tycks tiden ha stått stilla och byborna rör sig långsamt, som med eftertanke och till synes utan stress... det finns ännu sysslor som kan göras i sällskap med lugn och ro...
Klarblå och stark ligger himlen över ett för dagen, dramatiskt hav som med självsäkra vågor kastar sig upp mot den vita sandstranden med jämna mellanrum. Hungriga måsar skriker in våren, blandar sig med vattenbruset och bildar en kraftfull, men lite spretig orkester.
En stund vid Neptuni åkrar. Som att beträda helig mark - en plats där varje sten är besjälad. Här får det stora alltet rum., och här hittar livets yttringar sina rätta proportioner. Här blir jag stilla inför moder jord, tackar för att få finnas till.
Invid den gamla fyren som står där som ett historiskt utropstecken, vaktar uråldriga ekar över minnen och verkligheter från en svunnen tid... Majestätiska kronor, ännu utan grönska, bildar grafiska bilder mot den leende skyn. Träden formar generöst sina stora knotiga grenar och famnar tryggt den hårda rastlösa vinden. Träd är nog aldrig rädda, kanske vet de att de är en del av allt det andra...en bit av något större...
På den karga strama stranden stora kalkstensformationer som urtidsmonument, står där tyst och väntar, liksom ruvande på kosmiska symboler, färdiga att tydas först när tiden är mogen...I symbios lever de förunderliga strandväxterna med hav och ljus, vind och luft, så som de alltid har gjort. Lever en tid, blomstrar och växer, avundsvärt trygga i det självklara att en dag också vissna och dö för att med osjälvisk kärlek kunna ge plats åt nytt liv och en ny förtrollande vacker ölandsvår...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)