Minnesbilder som följde med mig hem från den öländska naturen påsken 2014.

Ännu är den liksom ömsom slumrande och lite yrvaken, denna särpräglade förunderligt vackra ö - Öland!
Fast vinterns pensel i år oftast bara strukit mycket lätt över dess natur, så tycks den ännu inte helt redo för vårens lite trevande ljus och värme. Håller på sin värdighet, har integritet, vet att allt har sin tid, känner sedan länge när det är dags.

Över de små fina byarna, över de skönt ålderdomliga stugorna invid smala tysta vägar, lyser aprilsolen gammalt och vant mot faluröda väggar med lyster som ett vackert sammetstyg. Här tycks tiden ha stått stilla och byborna rör sig långsamt, som med eftertanke och till synes utan stress... det finns ännu sysslor som kan göras i sällskap med lugn och ro...

Klarblå och stark ligger himlen över ett för dagen, dramatiskt hav som med självsäkra vågor kastar sig upp mot den vita sandstranden med jämna mellanrum. Hungriga måsar skriker in våren, blandar sig med vattenbruset och bildar en kraftfull, men lite spretig orkester.

En stund vid Neptuni åkrar. Som att beträda helig mark - en plats där varje sten är besjälad. Här får det stora alltet rum., och  här hittar livets yttringar sina rätta proportioner. Här blir jag stilla inför moder jord, tackar för att få finnas till.

Invid den gamla fyren som står där som ett historiskt utropstecken, vaktar uråldriga ekar över minnen och verkligheter från en svunnen tid... Majestätiska kronor, ännu utan grönska, bildar grafiska bilder mot den leende skyn. Träden formar generöst sina stora knotiga grenar och famnar tryggt den hårda rastlösa vinden. Träd är nog aldrig rädda, kanske vet de att de är en del av allt det andra...en bit av något större...

På den karga strama stranden stora kalkstensformationer som urtidsmonument, står där tyst och väntar, liksom ruvande på kosmiska symboler, färdiga att tydas först när tiden är mogen...I  symbios lever de förunderliga strandväxterna med hav och ljus, vind och luft, så som de alltid har gjort. Lever en tid, blomstrar och växer, avundsvärt trygga i det självklara att en dag också vissna och dö för att med osjälvisk kärlek kunna ge plats åt nytt liv och en ny förtrollande vacker ölandsvår...