torsdag 18 maj 2017

Om det fantastiska med änglavakt och minnet från när mina barns pappa fick ett gudomligt ingripande...!




Bilder av vackra änglar med överjordiskt milda, kärleksfulla anletsdrag och stora skyddande vitglänsande vingar... Alltid har dessa bilder påverkat oss på olika sätt och fått människor att för en stund stanna upp i en stunds kontemplation och reflektera över liv och död.

Så många bonader som under historiens gång broderats av kvinnors flitiga händer. Med motiv av just ljusbringande skyddsänglar som laddade med kärlek, beskydd och en stark symbolkraft,  givit så många människor känslan av tillit, trygghet och beskydd inför nattens vila. Det är nåt väldigt vackert med det tycker jag.

Men i min och så många andra människors verklighetsuppfattning är skyddsänglar inte bara vackra bilder utan också högst verkliga, om än inte jordiska varelser, som alltid har ingripit, och fortsätter träda in i våra liv, när vi drabbas av olyckor och när våra liv är i fara.

Vi är många som själva eller indirekt kan vittna om gudomlig hjälp och välsignelsen av änglavakt. Och varje gång det händer kommer man ett stort steg närmare livets verkliga mysterium och alltings mening närmare, ser klarare och känner en stor och ödmjuk tacksamhet, det har jag själv erfarit.

Jag ska berätta om en sådan händelse nu:
Tiden var sent 1970- tal och jag och min dåvarande man hade precis byggt hus i min hembygd. Två av barnen var då födda, vi var unga och friska, hade båda bra jobb och tillvaron rullade på utan större komplikationer, som den oftast gör under den där delen av livet.

Som den känsliga lite grubblande själ jag är så tänkte jag redan då på livets skörhet, och var inte sällan orolig för att något skulle hända och skada min familj. Men min starka övertygelse om ett högre beskydd var, som det alltid varit, min tröst i såna tankar.

Krister pendlade vid den här tiden mellan Målilla och Oskarshamn där han gick en vårdutbildning. Han hade turen att få samåka med annan ortsbo som jobbade som lärare i stan och det fungerade bra att de körde varannan dag.
Det hör till saken, och det vill jag särskilt framhålla, att min dåvarande man var känd för att ha en hög arbetsmoral och att alltid, dyka upp fast han var både febrig och sjuk, och jag kan bara komma ihåg att han under vår 22 -åriga relation bara var sjukskriven vid två tillfällen.

Vi hade olika uppfattningar om det här med att stanna hemma om man är sjuk, och om vad lojalitet mot en arbetsgivare och arbetskamrater egentligen är. Och så en dag vaknar Krister och känner sig som han sa "dålig", och jag minns i dag inte hur det yttrade sig, men det jag kommer ihåg är att jag typ "svimmade" av förvåning över att han så bestämt, och utan tidigare tecken, sjukskrev sig till skolan och meddelade sin samåkare att han fick köra själv till Oskarshamn den dagen...

Fram emot kvällen ringde mannen som Krister skulle ha åkt med och berättade det som fick oss alla att rysa ...

Han sa: " Ja du Krister, jag måste tala om för dig att du kan vara tacksam för att du inte var med mig i bilen i dag...!"
Jag fick sladd på vägen och voltade mot ett räcke... på höger sida där du skulle suttit blev bilen helt intryckt, medan förarsidan klarade sig och jag med, utan skador ...!"


Efter samtalet var vi båda rörande överens om att det inte var meningen att Krister skulle ut och till stan den dagen, inte sitta i den bilen vid just det tillfället...

Och vid ett sånt tillfälle blir det också väldigt tydligt att vi, fast vi inte alltid själva förstår det följer vår livsplan, och är det under resans gång ännu inte dags för avstigning så är det inte det, inte i förtid.... Och innan dess har vi gåvan att få beskydd och för tillfället lämplig hjälp av våra skyddsänglar och av den gudomliga kraften. Som båda naturligtvis vill att vi ska kunna fullfölja den livsuppgift som vi en gång i samförstånd med våra guider godkände och "signade"....

I dag finns mina barn pappa på andra sidan, eller är antagligen nere på jorden i en annan kropp och roll, säkert lika arbetsam som då, men säkert mycket klokare... Han fick lyckligtvis många år av liv efter den här remarkabla händelsen men dog ändå för tidigt.
Det här minnet lever i mig och jag vill genom det belysa det goda änglabeskydd som vi alla har, om vi vill och ber om det, allt enligt den fria viljans principer...

De finns där runt omkring oss om än för de flesta av oss osynliga....
och är alls inte bara andliga symboler, en vacker bild eller en bonad på väggen.
Andevärldens änglateam finns där, som jag tror, liksom bara i rummet bredvid. Och mellan oss
föreställer jag mig väggar som av glas, och aldrig är vi nog riktigt skilda åt - aldrig separerade, men står förmodligen ändå inte alltids i kontakt med varandra... För ibland måste vi ju också, alldeles själva få träna på att bli mer kloka och försiktiga och vidareutbilda oss i skyddsjobbet inför livets faror och farligheter, kan jag tro....




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar