Tidiga minnen har starka vingar, hittar alltid rätt och flyger fortare och lättare med åren ....

Jag älskar hösten! För lugnet efter sommarstormen, för de brinnande orädda färgerna i trädens stolta vajande kronor, för stillheten och för att den varje nytt upplevt år ger mig en påminnelse om evigheten och livets egentliga oändlighet, bortom allt vårt högresta förstånd och vår så ofta fasta tro  på det mänskliga livets slut när vi drar vårt sista och definitiva andetag...

Kanske är det här förklaringen till att jag har så få och bleka sommarminnen men desto fler minnesbilder från min barndoms höstar. Men säkert också beroende på att jag som barn sökte efter trygghet så ofta. Och det varma ljuset i fönstren i de välkända små husen i min barndoms samhälle blev på hösten och under vintern för mig en symbol för den trygghet och värme som jag själv saknade och längtade efter. Jag fantiserade ibland om hur lugnt och tryggt andra barn hade där bakom gardinerna tillsammans med sina familjer. Jag förstod förstås inte alltid att det inte överallt var så bra och välordnat som det såg ut och kunde verka, och kände mig ofta ensam, väldigt ensam i  det kaos som fanns i min familj.


Och nu är det, många decennier efter min barndom, höst igen och jag får liksom lättare att andas och blir lugnare och får närmare till min barndoms minnesbank.  Och gamla fina minnen kommer på nytt flygande till mig på besök:

Den sötvarma doften av björkvedsbrasor och röken från gamla lite sneda, trogna skorstenar på gatan där jag lekte med kamraterna. Doften av vissna, prassliga löv och tidiga höstkvällars mjuka, lugna skymningar. Skratt och bus, lite småfrusna händer och kalla små nästippar som väntade på vantar och mössor.

Grådagern en mulen lördagseftermiddag fram emot kvällningen i oktober, när nästan allt faktiskt kunde kännas lugn och tryggt, och när byborna, på den tiden 50 -60 -tal, på ett påtagligt sätt firade helg och ledighet genom att oftast verkligen vara lediga. Helgmålsringningen från kyrkan som kändes mäktig och trygg och så naturlig och igenkännbar. De lite sorgmodiga lätena från fåglar som ännu inte flyttat eller som skulle stanna över vintern.

Den underbara doften av "snart - kommer - snön- i luften, minnesbilder av fina skridskor och kälkar i affärsfönstren. Begynnande längtan efter advent och jul, pirret i kroppen, förväntan och väntan.

Känslan av att vara barn i en värld som var både liten och stor, och den då ganska skrämmande tanken på att bli stor och vuxen, och att träda in i den framtid som då kändes mycket långt bort.

Det monotona ljudet av vedkapningar inför höstens värmande brasor. Dova skratt och högljudda samtal mellan gubbarna som med starka bestämda nävar slängde veden i högar som växte och luktade så gott.

Allt det här fanns där när man var barn som en ständigt växlande bakgrund med sina ljud och dofter, olika ljus och dagrar. Och in i minnesbanken gick de för att sparas och för att kunna komma tillbaka när de har något att säga och till nytta och glädje, igen. Eller, som ibland, för att bearbetas och genomskådas på nytt. Kanske till läkedom och som avslut på något som  länge legat där och skavt och gjort ont...

För tidiga minnen har starka vingar, hittar alltid rätt och flyger fortare och lättare med åren...!