Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

torsdag 6 oktober 2016

Så många från äldre generationer bär på obearbetade sorger och trauman livet igenom


När jag, för nu ett antal år sedan, gick en väldigt bra utbildning i Kris - och sorgebearbetning för vårdfolk, hade jag då förmånen att få lyssna till en väldigt bra föreläsare, teolog och terapeut som särskilt lyfte fram en realitet som visar sig gång på gång när vi förtränger och förnekar svåra händelser i våra liv:

"Tar du inte tag i krisen tar krisen alltid tag i dig!"

I äldrevården har jag under åren många gånger sett exempel på hur ett trauma kan finnas kvar, särskilt hos äldre generationer då man ofta hade inställningen att barn skulle"skyddas"från påminnelser om närstående bortgångnas död och att de hade levat, och man talade många gånger inte alls med barn om livshändelser som varit svåra och smärtsamma. Det var en stor kunskapsbrist och ett underskattande av barns förmåga att förstå, och omedvetet ett sätt att frånta en möjlighet till viktig kris- och- sorgebearbetning. Vilket har gjort att många gamla människor inte sällan gått genom livet med en stor och smärtsam oförlöst sorg efter död, och separation från människor som stått dem nära. Det har förstås kunnat ta sig olika uttryck och bidragit till ohälsa, och det är sorgligt och tragiskt att det blivit så.

Därför är de så viktigt för dem som vårdar gamla och sjuka att ha den här kunskapen, och att skaffa sig en bra bild av hur vårdtagarnas liv sett ut. Och där kan man få god hjälp av anhöriga om de tycker att det är okej att berätta vad de vet, om den äldre själv inte längre minns.

Jag har ett exempel från verkliga livet som jag vill berätta om. En äldre dam, mentalt klar men med hjälpbehov som jag en gång träffade i mitt jobb var oftast lugn, social och aktiv på dagarna. Men när kvällen kom och det blev dags att gå till sängs sa hon ibland att det blev för tyst och ledsamt när alla ljud och glada röster tystnat. Varken en hand att hålla i eller stunds samtal vid sängkanten, inte heller en insomningstablett, kunde få hennes nattångest att släppa, och jag tyckte så synd om henne. Hon fick förstås samtal med doktorn och stöd och hjälp på flera sätt. Men så en kväll under ett förtroligt samtal berättade hon sin "mörka hemlighet" och jag kan än i dag undra hur länge hon burit på den sorgen och förstå hur den alltid skrämt henne.

Med tårar i sina fina, lite matta blå ögon sa hon på min  fråga om vad som oroade henne mest:
"Jo, du förstår att när jag var 12 år så dog min  mamma så plötsligt... hon bara försvann från mig och jag var förtvivlad och otröstligt ledsen. Ingen talade med mig om det här och från den dagen nämndes aldrig mer hennes namn. Jag hade så många frågor men ville inte påminna om henne, i fall någon skulle bli ledsen eller kanske arg. Och jag försökte glömma sorgen och min älskade mamma. Sedan blev jag vuxenen och fick familj, men aldrig har jag kommit över saknaden och tomheten efter henne. Aldrig har jag glömt hur hemsk det kändes när jag fick beskedet och att hon bara var försvunnen."

Den lilla damen kunde äntligen tala om det som gjorde att hon fick ångest, separations - och dödsskräck när natten kom och tystnaden och det gamla minnet talade till henne igen.
För det verkar vara så att symbolspråket och associationer talar till gamla oförlösta trauman och obearbetade händelser, och för den här människan blev mörkret, natten och tystnaden en symbol för det som så länge plågat henne, och förstås för den tystnad som mammans död lämnade efter sig i dubbel bemärkelse. Därför signalerade troligtvis ångesten starkare och starkare att nu är det hög tid att ta tag i minnet och bearbeta.

Det var så fint att se hur hennes ansiktsdrag mjuknade när hon fått tala ur hjärtat och gråta ut. Och jag tror att det tillfället blev något av en början på en läkning för denna fina gamla dam som hade  burit den lilla ledsna övergivna flickan inom sig så länge...