Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

torsdag 21 april 2016

OKEJ...! NU HAJAR JAG ÄNTLIGEN VARFÖR JAG INTE FÅTT SÅ MYCKET GJORT DEN SENASTE TIDEN...!

Ny dag, ny välsignad gåva! Det får låta HUR klyschigt och uttjatat som helst, men precis så känns det för mig och säkert för många andra.
Gårdagen var en bra dag, en riktigt bra dag faktiskt. Besök hos en superbra doktor som gav mycket, bland annat bra provsvar på blodprover. Alla, utom ett, och det har legat och lurat på gränsen i flera år och flera nonchalanta läkare har tyckt att "det är okej". Jag har misstänkt att det inte var helt"okej" - man känner ju sin egen kropp vet ja! Men man orkar inte alltid, när man inte mår toppen, ringa, böna och be, undra "om det inte ändå ska tas ett nytt prov", vänta på svar på det och sannolikt få ett liknande "lugnande" besked igen... Så då låter man bli, det känns inte meningsfullt helt enkelt. Man resignerar...och man riskerar att bli dum i huvudet, slutar tänka själv, och det är jag livrädd för!

Men som sagt, misstankarna, aningarna om att det är nån vajsing med kroppen kvarstår, och ansluter sig förutsägbart till all annan oro som man samlat under en lång sjukskrivningsperiod med omvälvande förändringar av liv och tillvaro, inte minst ekonomi... Och så den krympande tryggheten, och upprepade tankar om hur allt ska bli... Förresten, det  blev sjukbidrag - sjukpension för mig.. .jag nedkom med en för tidig pension, tyckte jag hade mer att ge, bara det är en identitetskris...!

Men, tillbaka till gårdagen. Det visade sig att jag faktiskt har utvecklat en underfunktion av sköldkörteln. Jag har, liksom min unga dotter, en Hypothyreos som jag sällskapat med en längre tid - förstås...! För hur kan man annars sova och sova hur länge som helst och  ändå vara precis lika trött, om man är frisk...?? Det här är ingen ovanlighet, många kvinnor går odiagnostiserade med diffusa symtom som kan förväxlas en hel del  annat faktiskt.

Sköldkörteln är, liksom kroppens andra organ, något som med åren tappar mer och mer av sin funktion, och av de 200 mikrogram thyreodeahormon som kroppen själv normalt ska producera, så klarar den ibland, i min ålder 60-plus, kanske 175 av den siffran. Då indikerar kroppen det via symtom  och blodprover. Och man får ta Levaxin, medicin som ersätter det här livsviktiga hormonet upp till nödvändig gräns. Man kan förstås få den här funktionsnedsättning i andra åldrar och av andra orsaker. Själv har jag en teori om att den kan utlösas av stora påfrestningar, främst, psykiska, under livet. Men det kan  förstås vara en fråga om vad som är hönan och vad som är ägget....

Jag vill gärna dela med mig av den här erfarenheten, då jag tror att många kvinnor går obehandlade och lider i tysthet. Så jag uppmanar alla, som har de här symtomen på underfunktion eller överfunktion av sköldkörteln, att googla på nätet och skaffa kunskap! Och  sen direkt begära ett prov och en utredning om ni misstänker någonting fel!

Det är tyvärr inte alltid lätt att bli tagen på allvar, när man vittnar om oändligt jobbig trötthet och deppighet. Men det ska man högaktningsfullt och omsorgsfullt strunta i och fortsätta envisas och kräva att bli hjälpt på ett riktigt sätt!!

"Långsamma rörelser"," tröghet", "kraschar fram emot eftermiddagen,"
är  symtom man kan läsa om i det här sammanhanget. Det kan jag skratta lite åt, mitt i alltihop, för då hajar jag varför jag inte fått så mycket gjort den senaste tiden...