Jag kan ibland tydligt märka att det i vissa kretsar faktiskt fortfarande är lite skumt, lite töntigt och snudd på ett svaghetstecken att ha en tro på en högre kraft. Och har man då modet att faktiskt stå för sin tro, vare sig den är kristen eller har sin källa i en annan trosuppfattning, så händer det att människor ibland plötsligt blir lite besvärade, börjar skruva på sig och gärna byter samtalsämne.
Och rent allmänt kan jag tycka att vi faktiskt blivit lite rädda för allvaret och för att i våra vardagssamtal komma alltför nära de djupa, men ändå så allmängiltiga livsfrågorna.
En del människor tystnar och ler lite överseende när det kommer till trosfrågor. Andra börjar gärna motargumentera och inte sällan med argument som: "Hur kan man tro på en Gud när världen ser ut som den gör?" Eller: " Jag tycker det räcker med att tro på sig själv." Jag köper utan problem sådana här argument i diskussioner för det håller min egen tro levande och dynamisk. Och jag vill aldrig förlora respekten för någon annans tro eller uppfattning, och välkomnar sådana samtal som fortsätter att utmana mina egna tankar och föreställningar.Och jag önskar att fler människor ville utveckla sina invändningar och ståndpunkter i en bra diskussion. Men det jag beklagar är de attityder som ibland är ett illa dolt förakt för, och ett förminskande av, en annans människas val av religiös tro.
Ett bra samhälle är för mig ett samhälle där det offentliga rummet har högt i taket och en syrerik och tillåtande atmosfär. Ingen ska någonsin behöva skämmas för, eller dölja något så respektingivande som sitt val av tro eller existentiell åsikt så länge det står för nåt gott och osjälviskt! Åt var och en den självklara rätten att få hämta sin tro och tillit var helst ifrån den vill! Tyvärr måste jag säga att den kristna tro, den tradition som ju ändå är vårt svenska kulturarv, i dag ganska ofta ses som reaktionär och otidsenlig, och har till och med helt vilt ibland tillskrivits rasistiska undertoner...! Det här landar i en gigantisk paradox då vi samtidigt vill vara öppna och fördomsfria och tillåtande mot andra kulturers religioner. I konsekvensens namn bör vi väl ALLA få hävda den tro- eller icke -tro som vi väljer att bekänna oss till... och ömsesidig tolerans till det!
Men varför är det fortfarande, i vissa kretsar, lite "töntigt" och "gammeldags" att tro på en Gud? En gammal och seglivad föreställning är att kristna människor är tråkiga, alltför präktiga och lever tråkiga och begränsade liv. Själv tror jag och alldeles säkert många med mig, på den Gud som är kärlek, glädje och tolerans, och som säkert vill att vi ska se till att ha det riktigt roligt och färgrikt under vår stund på jorden.
Men påverkas då synen på religiös tro av den nya ego- kulturen i samhället? Självklart kan den göra det tror jag, eftersom våra idealbilder också inverkar på vår människosyn och på våra definitioner av vad som är våra styrkor och svagheter.
Det har blivit accepterat, att mata egot med självbeundran och att vara narcissistisk är numera inte alltid något negativt. Man ska framför allt vara STARK, visa sig självständig och helst klara allt, kunna allt, vara bäst och gärna vara oberoende. Och det här går naturligtvis inte särskilt bra i hop med föreställningen om att det utanför oss själva, i det utomjordiska, kan finnas något eller någon som har en övergripande kraft och som faktiskt är större än vi människor.
För mig ligger det ingen som helst motsättning mellan att tro på Gud eller någon annan högre kraftkälla, och att vara stark och självständig, tro på sig själv och sina egna förmågor. Jag tror för min del att jag är INORDNAD, inte underordnad, något större, mer välordnat och intelligent än mig själv. Att jag och allt det andra levande ingår i ett större sammanhang, en livsplan, om vilken jag varken kan, behöva veta eller förstå allt.
Och jag kan aldrig tycka att det är en svaghet, eller brist på självständighet, att känna tillit till en större kraft än den bortom min egen...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar