DET HAR BLIVIT ALLT SVÅRARE ATT VARA EN TÅLMODIG SJUKLING

I min historia, så har som för de flesta andra, infektioner och sjukdomar mer eller mindre allvarliga, kommit och gått. En maginfluensa här, en förkylning där, ibland med tillhörande och alldeles nödvändigt sängläge. Så är det ju bara det är ju helt normalt faktiskt. Men det är inte alltid så kul att ligga där och titta i taket, räkna tapetblommor, inte orka gå upp och göra allt det där roliga och nödvändiga som man så gärna vill ta  itu med och få undan. Det är bara när man har rejält hög feber som man för det mesta förlorar matchen mot den sluge energitjuven.

Men jag har hos mig själv lagt märke till att det numera är som om det här har blivit svårare, det liksom tillkommer en extra "sjukdom" till själva primärsjukdomen när det är dags för ofrivilliga sänglägen! Den tillkomsten är jag benägen att definiera som en varierande grad av aktivitetsabstinens, och den lägger faktiskt en del extra småsten på bördan när man blir sjuk.

I ett samhälle och i en tid då det hela tiden snurrar på med ett oräkneligt antal aktiviteter, jobb, sociala kontakter och uppdateringar så blir det lite för "konstigt" när hjulen, om än tillfälligt, stannar samtidigt som till exempel en infektion infinner sig. Det kan kännas som om man har hela smålands myror i kroppen och rastlösheten driver på en hela tiden. Det kan upplevas lika obehagligt som själva sjukdomstillståndet,  att inte vara "fit for fight" och i det ständiga "görandet", presterandet och jobbandet.

Snabbt vill man på fötter och bli "normal" igen och fortsätta stå där och klia sig i huvudet över alla
uppbokade tider, planerade arbetsinsatser, födelsedagskalas och ugnsrengöringar...
Ja, jag är minsann inte bättre själv när det gäller det här.
Man bara önskar att det i sådana här lägen kunde infinna sig en förståndig myndighetsperson, typ kommungubbe, som tar en i örat och talar om för en att tillvaron med stor sannolikhet kommer att spinna vidare utan just min medverkan.

Ja, jag jobbar faktiskt mot det här kraftfulla aktivitetsberoendet hos mig själv, det går väl så där ...
För det är ju så att alla beroenden, allt det som man känner att man inte kan låta bli att göra, även det som utmynnar i uträttat arbete och genomtröskade "attgöralistor", riskerar att leda till abstinens...

Så kära systrar och bröder! Det är inte lätt att vara "patient" Vi får väl börja peppa varandra i det här med att vara i ett icke görande, helt enkelt. Så kanske man kan ligga stilla i sängen nästa gång det blir dags för infektion.