Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

måndag 25 mars 2013

Är det verkligen så enkelt att vara hund...?


Det har hänt att jag i stunder av uppgivenhet inför mindre roliga saker som händer i livet, riktat blicken mot  vår hund och slängt ur mig: "Åh, jag önskar jag vore hund, och kunde slippa problem!"
Man skulle faktiskt utifrån en förenklad bild av hunden kunna tro att det är ganska enkelt och problemfritt att vara hund om man som vovve är pigg och glad, och har tillgång till mat och vatten, motion och vila.
Men jag tror inte man är en glad och problemfri hund om man inte står i en god relation till människor. Och i det mötet finns det naturligtvis också utrymme för just de problem som vi skulle kunna tro att hundar saknar.

Jag tror att hundar, med sina mångtusenåriga erfarenheter av samvaron med människor, inte sällan har bekymmer för sina ägare som ibland, ur hundsynvinkel, beter sig konstigt och obegripligt. Att hundar har känslor är jag också säker på, vilket gör att en vovve av olika orsaker säkert kan känna så väl sorg, saknad och till och med depression, som glädje och upprymdhet.

Man bör akta sig för att underskatta djur överhuvudtaget eftersom de har en bevisat god förmåga att avläsa inte bara varandra, utan också oss människor. Hur ofta tröstar inte en hund i precis rätt ögonblick när någon är ledsen? Hunden vet och känner intuitivt när något är fel och förhåller sig på det där hundtypiska, osjälviska, kärleksfulla ordlösa sättet som är så helande för oss människor!

Ja, hunden känner naturligtvis sin människa efter en så lång tid av samlevnad. Och det är nog för dem som för oss människor att det är i mötet som de blir till, och jag är alldeles övertygad om att hunden och människan behöver varandra.

Och jag anar att det inte är så okomplicerat att vara hund egentligen, även om den har ett gott och bra liv. För jag tror att det lilla hundhuvudet rymmer så oändligt mycket mer än vi människor kan tro. Och det tillsammans med att hunden också har ett stort, varmt och öppet hjärta, talar för att hunden tar in känslor och stämningar från oss människor med allt vad det kan tänkas innebära av just oro, bekymmer och problem, fast på hundars vis.

Så det där med att "jag önskar att jag vore hund och slapp problem" den underliggande teorin håller inte längre, när jag tänker efter.  För det är nog inte så enkelt att var hund...egentligen.