Om mig


Namnet är Ann Danell, och jag är ett majbarn född i mitten av det optimistiska och ganska okomplicerade 50- talet. Jag är född och uppvuxen i det för mig idylliska Målilla. Numera bor jag i en annan idyll som heter Timmernabben.
 
Bakom mig har jag ett långt förflutet som undersköterska och livsbetraktare. Jag har en tid även jobbat som diakonassistent i Svenska Kyrkan, vilket var en rolig och lärorik tid.
Jag är gift med Jan, jag har tre barn och ett barnbarn, och jag är obotligt förtjust i djur, och då särskilt i hundar.
När jag inte skriver så läser jag det mesta jag kommer över, och jag tycker om musik, men lyssnar helst på det som ger mig en upplevelse. 

söndag 24 mars 2013

Hur står det egentligen till med tryggheten fru Danell...?

Hej alla presumtiva läsare av min Blogg!

Min intention är den att den som tar del av den här Bloggen ska bjudas på någonting innan hon eller han går vidare till något annat. Helst ska ingen behöva lämna den här sidan likgiltig och inte utan ett eller annat skratt, en vässad tanke, en hjärtevärmare, eller kanske till och med en ny point of view...  

Hur står det egentligen till med tryggheten...?

Jag har vissa indikationer på att fru Danell  håller på att etablera sig i klubben för "tror-jag måste-trycka-på-gasen-lite extra-numera"- medlemmar... Jag minns så väl att barndomens gamla tanter och farbröder ( ja, med tanke på den tidens definition av "gammal", så var de nog många gånger inte äldre än vad jag själv är nu) inte så sällan antingen med cykel eller bil, eller till och med gående, rätt så rejält placerade sej alldeles för nära mittlinjen, vilket inte var så lämpligt vare sig för medtrafikanterna eller för dem själva. Och så de där typiska rusningarna av motorn när en äldre person skulle till att starta upp och ge sej i väg .Det var en riktig "fnissgrej"för oss småungar.

Ja, jag har faktiskt hos mig själv börjat märka att det ibland trycks lite extra på gaspedalen när fru Danell står och väntar vid något stopp eller vid något övergångsställe, också att det numera börjar bli lite mer "scary" med diken och risken för att hamna där...
Inte för att jag är någon psykolog, men vad är det här om inte den där typiska "åldrandeängsligheten" och det enligt min mening tillhörande  rätt så tydliga symbolspråket.

Det där med att hamna i diket var definitivt inget som jag i 30-35-årsåldern kalkylerade med, inte ens då jag rätteligen borde ha gjort det. Jag kan inte heller minnas att jag befarade att motorn skulle stanna och att jag behövde lägga någon extra rejäl sula på gasen. Nä nä, sådana tankar härbärgerade jag inte då i "i ungdomens tid"!
Jag har funderat lite över hur det kan bli så här. Jo, naturligtvis så smyger sig ängsligheten på och tar sig sina uttryck lite här och var i våra liv ju äldre vi blir. Självklart är det här ett fenomen av individuell karaktär som så mycket annat, men jag tror inte att det är så ovanligt.

För mig blir det där diket symbolen för vad den minskade tilliten till sig själv kan innebära: Rädslan för att tappa kontrollen och hamna i olycka/ elände. Något som blir en symbol för den (åtminstone för min del) med åren växande rädslan för sjukdom, död och separationen från det glada goda vackra livet.
Och så är det som om man måste gasa lite extra för att inte halka efter, eller komma i livets bakvatten. Man vill hänga med helt enkelt.

En sak till har jag lagt märke till hos både mig själv och andra.  Detta med att samla trygghet. Och här handlar det verkligen ofta om rent basala materiella ting...För sällan är maken och jag så glada som när vi    har fyra, eller kanske till och med fem kaffepaket på lut i skafferiet! Eller som när potatisförrådet mer och mer börjar likna vilken ordinär restaurangs som helst... Då kan man i de bästa av stunder känna sig så skenbart och rent skrattretande osårbar... Ja, ett stort antal trygghetspoäng kan verkligen ge känslan av att man har framtiden för sig...!

Ja, tänk vad många intressanta tillfällen vi människor får att att se över våra beteenden och våra egenheter. Och allra roligast och mest intressanta blir iakttagelserna om man ställer sig en bra bit utanför sig själv. Då ser man bäst...!