Livet rinner på i faser och nu har jag obönhörligen gått in en ny och lite "omskakande" men ändå ganska rolig fas... för se, nu är det otvivelaktigt den grå utväxtens och de sladdriga hakornas tid! Men tänk att det visar sig att naturen är så vis och klurig, att man samtidigt med det här, faktiskt blir lite lugnare och säkrare och på nåt sätt mer trygg med sig själv, och som tur är kan jag skratta åt det hela... För att INTE kunna skratta åt mig själv det har lyckligtvis aldrig varit mitt problem. Och genom åren har man ändå blivit lite klokare och förstår att det inte är nån som helst riksolycka att den haka som i forna dagar höll sig på sin plats, ganska så slät och beskedlig och utan att reproducera sig i nya exemplar, nu mer och mer bullar ut och upp sig, och hänger ner, för tyngdlagen måste ju ändå ha sin gång... men detta är typ skoningslöst och förvandlar profilen till oigenkännlighet...
Det här fick jag ett tydligt kvitto på när jag i går var och klippte mig och aningslöst beskådade mig själv från sidan för jag brukar vanligtvis inte göra det och jag undrade vad som egentligen hade hänt...hade en transformation möjligen skett under natten, hade jag intagit en annan 60 plussares kropp eller knopp? För det var banne en helt annan tant jag såg profilen av.. och henne känner då inte jag igen det vet jag säkert, tänkte jag där jag satt så snopen hos frissan.....!
Men det är faktiskt lite kul att numera kunna sitta framför tv:n och lite förstrött och avslappnat leka lite med hakorna, spela på halssenorna, och bläddra bland hakbladen, ha,ha, ha ...! Man kan ju förresten bli riktigt skicklig på det där tänker jag, uppträda på nån bygdegård, eller Folkets Hus och dra in lite extra kosing ju ...! Var sak har sin tid och sin tjusning, och nu är det " leka med hakan - och - spela på halssenornas tid i livet", och det är helt okey! Livet bjuder ständigt på nya överraskningar!
Och vill man nu vara ultrakäck och superpositiv så kan man ju säga att det här har jag ALDRIG kunnat göra förut, det är faktiskt en helt ny sysselsättning som förut, i ungdomens dagar varit omöjlig...haha! Däremot har jag inga planer på att inköpa nån handspegel så jag kan kolla profilen, för det känns bara inte så angeläget längre...
Och så har jag då efter långt och moget övervägande bestämt mig för att sluta färga håret. För man måste vara realist och kan inte begära, om man nu överhuvudtaget får fortsätta leva och ha nåt hår att ta hand om, att ens barn ska springa och köpa hårfärg, och sen se till att gamla mor får förbli fuskbrunett, och i tron att inget, åren till trots, hänt med pigmentet i hårstråna, det är rena självbedrägeriet tänker jag! Det kan man inte förvänta sig att ens barn ska ha tid med i en snar framtid tänker jag.
Och som läget nu ser ut på dagens äldreboenden så kommer nog inte personalen att kunna erbjuda några extravaganser som en liten hårfärgning... det är varken troligt eller ens rimligt anser jag.
Än så länge är jag bara en kvarts- gråhårig 60 -plussare och håret växer ungefär en centimeter varje månad, så här är det tålamod och mod som gäller för fru Danell under utväxten. Att våga gå omkring som om man nyss sprungit från en pågående färgning med tvåfärgad kalufs... Men jag vågar och jag tänker vänta ut de grå strånas charm och jag ser framför mig en Ann med den rätta silvergrå frisyren... För den indikerar att jag var med redan på 50 -talet och det det är jag så jädrans stolt över! Att jag till exempel som liten baby kanske låg och sprattlade på nån liten mjuk filt när det var solförmörkelse sommaren -54. Och att jag faktiskt var med i världen redan när John F Kennedy så tragiskt sköts, och att jag fanns till när den första människan satte foten på månen, m.m , m.m. Det är stort för mig och alla andra 50 -talister tycker jag!
Så nu ser jag fram emot min nya silveridentitet och alla andra roliga och spännande överraskningar och förändringar som händer i den här åldern om man får leva och ha hälsan förstås.
För hoppsan... så händer det saker! Och var tid och sak har sin tjusning, så det gäller att greppa dagen som den kommer och ser ut, gilla läget och ha så roligt och nöjsamt som man bara kan! Det tycker i alla fall, snart silverhåriga Ann...!
lördag 6 juni 2015
fredag 5 juni 2015
Anns Andrum: I DAG TÄNKER JAG UTAN DET MINSTA DÅLIGT VÄRLDSSAMV...
Anns Andrum: I DAG TÄNKER JAG UTAN DET MINSTA DÅLIGT VÄRLDSSAMV...: Begreppet nationalism var en gång något positivt som innebar ett lands, eller en nations samlade kraft och styrka och dess människor, såväl...
I DAG TÄNKER JAG UTAN DET MINSTA DÅLIGT SAMVETE FIRA SVERIGES NATIONALDAG OCH VARA STOLT ÖVER VÅRT LAND...!
I dag firar vi Sveriges nationaldag och jag tänker kollektiv glädje, jordgubbstårta, gamla skolminnen från då flaggan blåste i försommar-skyn, och på en speciell högtidskänsla som sitter i kroppen sen förr. Och så snuddar jag vid det, att ord, begrepp och deras definitioner inte sällan förändras över tid genom vår historia.Vi människor har förmodligen alltid haft ett behov att samlas och enas kring en kollektiv känsla, en tillhörighet, och betydelsen av det ska man inte underskatta eller förringa tror jag, den ska man ha respekt för.
Begreppet nationalism var en gång något positivt och det stod för ett lands, eller en nations, frihet, samlade kraft och styrka och dess människor, såväl infödda som invandrade. Jag har svårt att se något fel med det, och framförallt, kan jag omöjligt se den automatiska kopplingen mellan stoltheten över sitt land och sin kultur, och främlingsfientlighet och rasism, som en del gör. Det här vill jag ha sagt eftersom det så sorgligt och dumt att det för en del människor tycks ha blivit något av ett moralbrott att tycka om sitt land eller att med stolthet hissa den svenska flaggan.
Och jag KAN inte se att vi genom att nedmontera och förminska tillhörigheten i vårt land, vår nationella identitet, våra traditioner och vår historia, och genom att förminska oss själva, skulle kunna bidra till mindre rasism eller utanförskap i världen. Det är ju genom att respektera VARANDRAS kulturella identitet, också vår egen, och genom att ge varje folkslag rätten till sin nationella själ och sina symboler och traditioner, som vi kan nå fred och förståelse i varandra. Inte genom att sudda ut sitt eget lands historiska traditioner till förmån bara för andras... Och det är med det här som med sunda kärleken till sig själv: Man KAN älska sig själv och samtidigt älska andra, naturligtvis är det så...
Jag är stolt över mitt land, bland annat för att vi tar emot och ger hjälp till många människor som fördrivs från sina hemländer på grund av fattigdom och elände, förtryck och politisk och social misär. Och jag avskyr alla former av rasism och främlingsfientlighet! Jag är ledsen för att vi rimligen inte kan ta hand om alla de stackars människor som behöver en trygg tillflyktsort, och det gör ont att tänka på de ensamkommande barn som avvisas och hänvisas till ännu mer osäkerhet och otrygghet. Jag köper långt ifrån alla politiska beslut och hoppas att vår nation ska fortsätta sträva efter att behålla mänskliga humana synsätt på lidande och nöd så väl i vårt eget land som hos andra folk och länder.
För vi är alla världsmedborgare och hör ihop i ett större globalt sammanhang. Men vi har också de flesta av oss en grundtillhörighet i det land vi fötts och vuxit upp i, och den identiteten tycker jag att alla ska ha den oinskränkta rätten att få känna och kunna glädjas över utan varje antydan till att det skulle vara rasism...! Och med all respekt för den krönikör som nyligen skrev att vi "borde lägga ner nationaldagen så länge vi avvisar flyktingar och ensamkommande barn", men jag anser inte att den tragiken motiverar att vi bortser från allt det positiva och goda som ändå har gjorts och fortfarande görs i vårt land för olika utsatta människors och gruppers bästa, eller från vår kultur eller vår historia.
Att protestera mot rasism och utanförskap handlar för mig inte om att ta ställning för eller emot ett nationaldagsfirande eller om att utan moralpanik kunna hissa sin flagga med stolthet. Utan om att varje dag göra medmänsklighet till praktisk handling och om att hjälpa, var vänlig och medkännande i mötet medmänniskor och inte gör skillnad på någon, oavsett vilket land eller kultur de än kommer ifrån. Det handlar helt enkelt om att vara konsekvent i sitt fredsarbete men ,INTE om att sudda ut sig själv eller sin nationella identitet!
Och eftersom jag önskar alla människor att få känna hemhörighet och stolthet över sina rötter och sitt land och sin flagga, så tillmäter jag mig den självklara rätten att få göra detsamma. Allt annat vore rasism - åt båda håll...!
Historiska politiska varbölder som t.ex Tysklands nazistvälde och de Spanska och Portugisiska diktaturer som tog makten på 1930- 40-talen, skapade en otäck nationalism som resulterade i hemska krig, ondska och svårt diskriminerande synsätt. Mot allt sånt ska vi alla hålla vakt och ALDRIG låta egoism, politisk / ideologisk elitism eller rasism få vare sig makt eller inflytande över synen på folk och länder eller över politiken.
Men att vara stolt över sitt land och sin kultur, och att känna vördnad och tacksamhet för vad föregående generationer byggt upp, strävat och arbetat för, är något annat och jag tycker det är en mänsklig rättighet att få känna det. Och det här är för varje vettig människa fullt förenligt med en solidarisk och inkluderande, generös syn på andra länders folk och deras hjälpbehov, och jag är säker på att de flesta av dem känner detsamma för sina förfäder.
Så i dag tänker jag hissa vår fina svenska flagga och glädja mig över att jag hade förmånen att få födas här och få det så det bra till skillnad från så många andra, jag är tacksam för det! Och jag önskar att alla andra som vill och önskar, och för dem för vilka det ännu är möjligt, också ska få känna stolthet och glädje över sina länder och sitt ursprung. Och jag blir rörd över de invandrare och flyktingar som bor i vårt land och som känner sig hemma här, som trivs och visar sin glädje och tacksamhet över att få bo i Sverige. De är alla välkomna att vara en del av vårt samhälle och att fira nationaldagen med oss om de vill det. Och för deras del ska det givetvis vara lika öppet att få fira sina nationaldagar.
Och jag hoppas att jag ALDRIG upphör att reagera mot rasism och förtryck, eller över krigen och eländet i världen, eller mot dumheten och enögdheten var det än förekommer!
Begreppet nationalism var en gång något positivt och det stod för ett lands, eller en nations, frihet, samlade kraft och styrka och dess människor, såväl infödda som invandrade. Jag har svårt att se något fel med det, och framförallt, kan jag omöjligt se den automatiska kopplingen mellan stoltheten över sitt land och sin kultur, och främlingsfientlighet och rasism, som en del gör. Det här vill jag ha sagt eftersom det så sorgligt och dumt att det för en del människor tycks ha blivit något av ett moralbrott att tycka om sitt land eller att med stolthet hissa den svenska flaggan.
Och jag KAN inte se att vi genom att nedmontera och förminska tillhörigheten i vårt land, vår nationella identitet, våra traditioner och vår historia, och genom att förminska oss själva, skulle kunna bidra till mindre rasism eller utanförskap i världen. Det är ju genom att respektera VARANDRAS kulturella identitet, också vår egen, och genom att ge varje folkslag rätten till sin nationella själ och sina symboler och traditioner, som vi kan nå fred och förståelse i varandra. Inte genom att sudda ut sitt eget lands historiska traditioner till förmån bara för andras... Och det är med det här som med sunda kärleken till sig själv: Man KAN älska sig själv och samtidigt älska andra, naturligtvis är det så...
Jag är stolt över mitt land, bland annat för att vi tar emot och ger hjälp till många människor som fördrivs från sina hemländer på grund av fattigdom och elände, förtryck och politisk och social misär. Och jag avskyr alla former av rasism och främlingsfientlighet! Jag är ledsen för att vi rimligen inte kan ta hand om alla de stackars människor som behöver en trygg tillflyktsort, och det gör ont att tänka på de ensamkommande barn som avvisas och hänvisas till ännu mer osäkerhet och otrygghet. Jag köper långt ifrån alla politiska beslut och hoppas att vår nation ska fortsätta sträva efter att behålla mänskliga humana synsätt på lidande och nöd så väl i vårt eget land som hos andra folk och länder.
För vi är alla världsmedborgare och hör ihop i ett större globalt sammanhang. Men vi har också de flesta av oss en grundtillhörighet i det land vi fötts och vuxit upp i, och den identiteten tycker jag att alla ska ha den oinskränkta rätten att få känna och kunna glädjas över utan varje antydan till att det skulle vara rasism...! Och med all respekt för den krönikör som nyligen skrev att vi "borde lägga ner nationaldagen så länge vi avvisar flyktingar och ensamkommande barn", men jag anser inte att den tragiken motiverar att vi bortser från allt det positiva och goda som ändå har gjorts och fortfarande görs i vårt land för olika utsatta människors och gruppers bästa, eller från vår kultur eller vår historia.
Att protestera mot rasism och utanförskap handlar för mig inte om att ta ställning för eller emot ett nationaldagsfirande eller om att utan moralpanik kunna hissa sin flagga med stolthet. Utan om att varje dag göra medmänsklighet till praktisk handling och om att hjälpa, var vänlig och medkännande i mötet medmänniskor och inte gör skillnad på någon, oavsett vilket land eller kultur de än kommer ifrån. Det handlar helt enkelt om att vara konsekvent i sitt fredsarbete men ,INTE om att sudda ut sig själv eller sin nationella identitet!
Och eftersom jag önskar alla människor att få känna hemhörighet och stolthet över sina rötter och sitt land och sin flagga, så tillmäter jag mig den självklara rätten att få göra detsamma. Allt annat vore rasism - åt båda håll...!
Historiska politiska varbölder som t.ex Tysklands nazistvälde och de Spanska och Portugisiska diktaturer som tog makten på 1930- 40-talen, skapade en otäck nationalism som resulterade i hemska krig, ondska och svårt diskriminerande synsätt. Mot allt sånt ska vi alla hålla vakt och ALDRIG låta egoism, politisk / ideologisk elitism eller rasism få vare sig makt eller inflytande över synen på folk och länder eller över politiken.
Men att vara stolt över sitt land och sin kultur, och att känna vördnad och tacksamhet för vad föregående generationer byggt upp, strävat och arbetat för, är något annat och jag tycker det är en mänsklig rättighet att få känna det. Och det här är för varje vettig människa fullt förenligt med en solidarisk och inkluderande, generös syn på andra länders folk och deras hjälpbehov, och jag är säker på att de flesta av dem känner detsamma för sina förfäder.
Så i dag tänker jag hissa vår fina svenska flagga och glädja mig över att jag hade förmånen att få födas här och få det så det bra till skillnad från så många andra, jag är tacksam för det! Och jag önskar att alla andra som vill och önskar, och för dem för vilka det ännu är möjligt, också ska få känna stolthet och glädje över sina länder och sitt ursprung. Och jag blir rörd över de invandrare och flyktingar som bor i vårt land och som känner sig hemma här, som trivs och visar sin glädje och tacksamhet över att få bo i Sverige. De är alla välkomna att vara en del av vårt samhälle och att fira nationaldagen med oss om de vill det. Och för deras del ska det givetvis vara lika öppet att få fira sina nationaldagar.
Och jag hoppas att jag ALDRIG upphör att reagera mot rasism och förtryck, eller över krigen och eländet i världen, eller mot dumheten och enögdheten var det än förekommer!
tisdag 2 juni 2015
Anns Andrum: SÅ BRA OM MAN KAN FINNA EN STIG GENOM VREDEN OCH H...
Anns Andrum: SÅ BRA OM MAN KAN FINNA EN STIG GENOM VREDEN OCH H...: Jag tycker de arga och aggressiva människorna har blivit fler, eller har de kanske bara blivit tydligare genom att de inte längre håller til...
Anns Andrum: Anns Andrum: Varför känner så många unga i dag ing...
Anns Andrum: Anns Andrum: Varför känner så många unga i dag ing...: Anns Andrum: Varför känner så många unga i dag ingen livsglädje... : Under en tid av 150 år har Sverige och svenskarna gjort en resa från et...
SÅ BRA OM MAN KAN FINNA EN STIG GENOM VREDEN OCH HITTA SORGEN OCH FRÅGA VARFÖR...?
Jag tycker de arga och aggressiva människorna har blivit fler, eller har de kanske bara blivit tydligare genom att de inte längre håller tillbaka just för att det inte längre är lika förbjudet att vara öppet förbannad och vred på till synes allt och ingenting...
Visst finns det en kraft i ilskan, inte tu tal om det, men då ska den vara sund, befogad och klar i sitt syfte tycker jag. Det är aldrig bra att samla på besvikelser, frustrationer och ilska! Det sätter sig i våra cellminnen och manifesterar sig som små tändhattar som går i gång på det som associerar till gamla smärtsamma oförrätter och trauman, men leder ändå inte nån annanstans än till nya "ilskor". Och tar man inte hand om de här negativa cellminnena på rätt sätt genom att verkligen se dem i ögonen, definiera dem och låta dem bli silade genom medvetandet en sista gång och sen lägga dem bakom sig, så blir de ofrånkomligt orsaker till obalanser och ohälsa på olika sätt hos oss, det har jag efter många år förstått.
Och det är ofta tydligt att många människors ilska och aggressivitet är ett skydd för att inte visa den sorg och ledsnad från gamla sår och skador i livet som ligger där bakom och skaver och smärtar i själens boning.
Från mitt arbete i äldrevården lärde jag mig se och förstå det här då jag träffade många äldre människor som var nästan konstant arga och frustrerade, och som så tydligt kämpade mot så mycket ogråten gråt, oläkta sår och förträngda cellminnen. Det var ofta plågsamt att se det här och så lite kunna göra för att hjälpa.
Jag minns tillfällen i mitt liv då jag själv känt den oslagbara reningen som gråt och förlösta känslor ger. Muskulaturen slappnar av, man släpper motståndet och allt inom en mjuknar och som ett milt vårregn kommer tårarna, och ger ett speciellt lugn och inte sällan en känsla av frid. Alltför många ser det här som ett nederlag och ett svaghetstillstånd och fortsätter kämpa med ilska, aggressivitet och negativitet som vapen i sina liv.
Och mer och mer igenvuxet blir det där inne i den innersta trädgården, och en efter en försvinner stigarna till själen och dit våra cellminnen finns lagrade.
Det händer ibland nån ganska sällsynt gång att man kan få hjälpa en annan människa att hitta en liten stig som leder genom vreden och fram till de ogråtna tårarnas rum... Och då kan man få nåden att kunna bidra till att någon äntligen kommer i kontakt med sorgen och smärtan och den ogråtna gråten... det kan förändra livet för en människa på så många plan och det är som ett under när det här händer!
Vi har nog många av oss i perioder under våra liv gått omkring med våra symboliska tjocka mörka vinterkappor, vår sorg och vår vrede, som skydd för att inte visa det som egentligen är orsaken till vårt missnöje.
Och visst vore det underbart om vi alla jobbade lite mer på att hitta en framkomlig stig genom vreden, kanske inte bara i oss själva utan också hos varandra.. för först då kan vi ställa frågan varför och rensa våra cellminnen, släppa gammal sorg och frustration, låta gråten komma och sen släppa in glädjen i våra liv igen...!
Visst finns det en kraft i ilskan, inte tu tal om det, men då ska den vara sund, befogad och klar i sitt syfte tycker jag. Det är aldrig bra att samla på besvikelser, frustrationer och ilska! Det sätter sig i våra cellminnen och manifesterar sig som små tändhattar som går i gång på det som associerar till gamla smärtsamma oförrätter och trauman, men leder ändå inte nån annanstans än till nya "ilskor". Och tar man inte hand om de här negativa cellminnena på rätt sätt genom att verkligen se dem i ögonen, definiera dem och låta dem bli silade genom medvetandet en sista gång och sen lägga dem bakom sig, så blir de ofrånkomligt orsaker till obalanser och ohälsa på olika sätt hos oss, det har jag efter många år förstått.
Och det är ofta tydligt att många människors ilska och aggressivitet är ett skydd för att inte visa den sorg och ledsnad från gamla sår och skador i livet som ligger där bakom och skaver och smärtar i själens boning.
Från mitt arbete i äldrevården lärde jag mig se och förstå det här då jag träffade många äldre människor som var nästan konstant arga och frustrerade, och som så tydligt kämpade mot så mycket ogråten gråt, oläkta sår och förträngda cellminnen. Det var ofta plågsamt att se det här och så lite kunna göra för att hjälpa.
Jag minns tillfällen i mitt liv då jag själv känt den oslagbara reningen som gråt och förlösta känslor ger. Muskulaturen slappnar av, man släpper motståndet och allt inom en mjuknar och som ett milt vårregn kommer tårarna, och ger ett speciellt lugn och inte sällan en känsla av frid. Alltför många ser det här som ett nederlag och ett svaghetstillstånd och fortsätter kämpa med ilska, aggressivitet och negativitet som vapen i sina liv.
Och mer och mer igenvuxet blir det där inne i den innersta trädgården, och en efter en försvinner stigarna till själen och dit våra cellminnen finns lagrade.
Det händer ibland nån ganska sällsynt gång att man kan få hjälpa en annan människa att hitta en liten stig som leder genom vreden och fram till de ogråtna tårarnas rum... Och då kan man få nåden att kunna bidra till att någon äntligen kommer i kontakt med sorgen och smärtan och den ogråtna gråten... det kan förändra livet för en människa på så många plan och det är som ett under när det här händer!
Vi har nog många av oss i perioder under våra liv gått omkring med våra symboliska tjocka mörka vinterkappor, vår sorg och vår vrede, som skydd för att inte visa det som egentligen är orsaken till vårt missnöje.
Och visst vore det underbart om vi alla jobbade lite mer på att hitta en framkomlig stig genom vreden, kanske inte bara i oss själva utan också hos varandra.. för först då kan vi ställa frågan varför och rensa våra cellminnen, släppa gammal sorg och frustration, låta gråten komma och sen släppa in glädjen i våra liv igen...!
måndag 1 juni 2015
Anns Andrum: Varför känner så många unga i dag ingen livsglädje...
Anns Andrum: Varför känner så många unga i dag ingen livsglädje...: Under en tid av 150 år har Sverige och svenskarna gjort en resa från ett materiellt fattigt bondesamhälle till dagens högteknologiska välfä...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)