torsdag 16 maj 2013

Varför känner så många unga i dag ingen livsglädje,och vad är välfärd... egentligen...?

Under en tid av 150 år har Sverige och svenskarna gjort en resa från ett materiellt fattigt bondesamhälle till
dagens högteknologiska välfärdssamhälle.Jag tror att människors definition av lycka under denna avsevärt långa tid, nog har ändrats i takt med att välfärden har ökat.

För en fattig bondefamilj på 1800 - talet var det sannolikt en lycka att barnen överlevde och att man fick se dem växa upp, att man hade mat för dagen och kunde se en rimlig framtid med rena överlevnadsmöjligheter.
Den tidens lycka var direkt kopplad till överlevnaden och möjligheterna att kunna tillgodose de basala grundläggande behoven i vardagen.
Naturligtvis framstod livets sanna villkor mer klara och tydliga i ett samhälle där både nöd och död ofta visade sig i vardagen. Bland gemene man skulle materialismen dröja länge än, och man hade ännu inte så mycket att önska sig eller känna begär efter, vad gällde saker och ting.

I dag 2013, framlever vi våra dagar i ett välfärdssamhälle där det materiella utbudet är närmast gränslöst och där teknikens utveckling och framfart är närmast galopperande.
De flesta barn har det mesta av vad de behöver och lite till, men längtar ofta efter nya spännande saker och upplevelser. Vi jobbar alltmer för att upprätthålla vår höga levnadsstandard, ibland så mycket att vi knappast hinner njuta av alla de saker som vi känner att vi måste ha. Det finns familjer som har det svårt ekonomiskt, och som lider av att inte kunna ge sina barn det som andra har. Där i ligger den samhällsekonomiska snedfördelningen. Många håller på att jobba ihjäl sig, medan andra inte har, eller saknar möjlighet att få ett nödvändigt arbete.

Vi lever i välfärdslandet Sverige, ett land där sorgligt nog allt fler unga människor väljer att ta livet av sig. Ett välmående land där fyra av tio som i dag sjukskrivs, har en diagnos kopplad till psykisk ohälsa.
Dessa kalla fakta oroar mig och förhoppningsvis många andra, och jag ställer mig frågan: Vad är egentligen ett välfärdssamhälle, värt namnet?
Naturligtvis är ett lands BNP, värdet av vad landet producerar, och fördelningen av ekonomiska resurser,       inte de allena saliggörande faktorer vad gäller den välfärd, som bidrar till människors hälsa och harmoni.

Robert F Kennedy lär 1968 så klokt ha sagt: "Ekonomisk tillväxt mäter allt utom det som gör livet värt att  leva". Det tycker jag säger väldigt mycket om vad välfärd egentligen borde handla om.

 I  den vedertagna definitionen av välfärd saknas, enligt min uppfattning, en helhetssyn på människan och på mänskliga behov. Vi är förvisso individer med så väl fysiska och psykiska som sociala och känslomässiga behov. Jag tror helt enkelt att vi i vårt övervärderade materialistiska samhälle håller på att konsumera oss sjuka. När vi har fått de ena, så börjar vi snart att längta efter något annat, och vi riskerar att tappa kontakten med det som finns inom oss själva, det som kan stärka oss mer varaktigt. Tomheten ger sig tillkänna och kan lätt leda till psykisk ohälsa.

Min slutsats är att ett välfärdsland där barn och unga inte känner någon livsglädje är inget riktigt välfärdssamhälle! Det mentala illamåendet bland människor i olika åldrar är inget annat än en stor och röd blinkande varningslampa, som vi alla behöver se och ta på allvar...!






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar