Det är med mig som alla andra, jag är min historia och jag är det som jag erfaret av livet hittills. Inte mycket av det som händer i tillvaron rinner av en eller låter bli att sätta sina spår. Ett faktum som lämnar plats för både plus och minus, regn och solsken, lärdomar eller bakläxor.
Som tur är så tycks ändå de positiva händelserna i allmänhet ha större kraft och starkare energier än det där som var tråkigt, mycket tråkigt, eller till och med vidrigt och hemskt.
Så är det ju också med färgerna, de ljusa ser man i de flesta sammanhang först och lättast, så är det i alla fall för mig. Likadant är det med människor och djur, jag dras lätt och helst till sådana som har som ett alldeles särskilt ljus omkring sig. Deras vänlighet är liksom inte av den här världen,och de här människorna och djuren sticker ut och gör varje dag skillnad i andras liv.
Mina upplevda sorger och ledsamheter bär jag naturligtvis med mig, på gott och ont, för det har jag lärt mig att det är. Men det allra svåraste som ligger gömt djupast där inne i ruinerna av min lilla barnkammare, det kan poppa upp och visa sig vid de mest oväntade tillfällen i form av en stämning, en till synes obefogad rädsla, eller en växande oro.
Just så kan det vara med min känsla inför dagar då livet är bra, lugnt och bekymmerslöst. Sådana dagar kan jag lätt börja bli lite omotiverat nervös och få lite oro i kroppen. Ännu konstigare kan det tyckas vara, att när livet är så där alldeles särskilt roligt och tryggt, och när man står där med båda fötterna i ren lycka, då börjar sådana som jag att ana ugglor i mossen...
Och så är det där med min ambivalens inför " happy endings" i filmer jag ser. När andra börjar gilla läget och vrider sina händer inför det lyckliga slutet då tänker jag desillusionerat, och fast jag inte vill, att det där kan aldrig hålla eller bestå, det händer nog något ledsamt. För mig kan det kännas för bra helt enkelt, för bra för att var sant.
Jag vet att det kanske låter både negativt och knasigt. Jag håller med om det, det är knasigt och dumt. Och på det här har jag tänkt mycket och försökt klura ut varför det blev så här för mig, en gång för länge sedan...
Min teori är den, att för barn som i uppväxten lever i bråk och otrygghet blir det så småningom normaltillståndet och förväntningar i det dagliga livet präglas av det. Korta stunder av motsatta tillstånd är undantag och man anar genast att så här bra får det inte vara länge. Tyvärr sitter den här irrationella föreställningen djupt och många med mig har nog upplevt det här.
Men vad kan man göra åt det här? Mitt enda svar på det är: SUDDA, SUDDA, SUDDA! Försöka utplåna de här svarta fläckarna i hjärnan - affirmera och visualisera ett stort suddgummi som jobbar på! Och så BOMBARDERA sig själv, ofta och gärna, med roligheter, ljusa färger, glädje och allt det som är positivt och tryggt och bra! Det hjälper faktiskt.
:
måndag 1 september 2014
lördag 9 augusti 2014
Anns Tankar: LIFE IS JUST PUZZLING...!
Anns Tankar: LIFE IS JUST PUZZLING...!: Ju äldre jag blir, desto tydligare tycker jag att livet liknar det där stora - verkligt stora pusslet. Och jag är alldeles övertygad om att ...
LIFE IS JUST PUZZLING...!
Ju äldre jag blir, desto tydligare tycker jag att livet liknar det där stora - verkligt stora pusslet. Och jag är alldeles övertygad om att vi alla, faktiskt av något större än vi själva, har tilldelats ett "pusselbitansvar," och genom det måste jobba för att det "lilla" i det större sammanhanget, blir så bra som våra förmågor möjligen kan göra det till.
Antagligen har vi fått ett visst antal pusselbitar att jobba med under livets gång. Skulle uppriktigt vilja säga, livens gång, för jag tror inte att ett enda liv är nog för att nå våra mål som upplysta människor. Och faktum är att, innan år 325 e. Kristus, och före kyrkomötet i Nicaea, innehöll den kristna tron vad jag kan förstå, begreppet reinkarnation. Något som då "ströks", och över det kan man fundera mycket. Men det här "pusselbitansvaret" är hur som helst inget lätt jobb, och ansträngningarna är nog precis så långt ifrån en "qick fix" som de ska vara.
Hur många gånger har man inte suttit där och kliat sig i huvudet över livet och tänkt: "Att det här förstår jag bara inte, och varför har det blivit så här...?" " Eller varför är livet så svårt och jobbigt just för mig...? "
Och vem är den som inte upplevt att " det där som skulle bli så bra, och som flöt på utan problem," plötsligt och utan synbar anledning blev helt fel, eller inte alls blev av.
Antagligen är det då man har slarvat med jobbet och inte orkat bry sig, inte varit tillräckligt uppmärksam. Det är fullt mänskligt. Och har man fattat att livspusslet är det arbete som pågår oavbrutet, just för att det måste, så vet man också att det funkar om man ger sig DEN på att hitta den röda tråden igen. Och jag tror att man då också kan fortsätta jobbet utifrån där man tappade bort sig. Och som alltid gäller: Göra om och göra rätt. Vissa uppgifter tror jag ändå är övermäktiga för oss, och jag tror att vi får jobba vidare med dem nästa gång, i nästa liv, i nästa klass...
Ibland möter man någon som inte verkar ha många pusselbitar eller byggstenar alls. Eller får vi möta människor som har hur många som helst. Då är det nog så finurligt uträknat att vi kan hjälpas åt genom att både ge och ta lärdomar från varandra.Och det hela kan bli som en byteshandel där vi lyssnar på våra medlevare och utbyter insikter, och det kan bli en bra hjälp på vägen fram emot kunskap och utveckling för alla parter.
Trots att livet ibland tippar över i både förvirring och kaos så tror jag att varje sten, varje blomma och varenda människa, och allt det andra, just nu, och i varje ögonblick, är på rätt plats. För i det gigantiska livspusslet är bitarna och vi med dem, i en ständig rörelse på vår väg framåt...
Och visst är livet både förbryllande och gåtfullt, precis som ett riktigt stort och bra pussel ska vara!
Antagligen har vi fått ett visst antal pusselbitar att jobba med under livets gång. Skulle uppriktigt vilja säga, livens gång, för jag tror inte att ett enda liv är nog för att nå våra mål som upplysta människor. Och faktum är att, innan år 325 e. Kristus, och före kyrkomötet i Nicaea, innehöll den kristna tron vad jag kan förstå, begreppet reinkarnation. Något som då "ströks", och över det kan man fundera mycket. Men det här "pusselbitansvaret" är hur som helst inget lätt jobb, och ansträngningarna är nog precis så långt ifrån en "qick fix" som de ska vara.
Hur många gånger har man inte suttit där och kliat sig i huvudet över livet och tänkt: "Att det här förstår jag bara inte, och varför har det blivit så här...?" " Eller varför är livet så svårt och jobbigt just för mig...? "
Och vem är den som inte upplevt att " det där som skulle bli så bra, och som flöt på utan problem," plötsligt och utan synbar anledning blev helt fel, eller inte alls blev av.
Antagligen är det då man har slarvat med jobbet och inte orkat bry sig, inte varit tillräckligt uppmärksam. Det är fullt mänskligt. Och har man fattat att livspusslet är det arbete som pågår oavbrutet, just för att det måste, så vet man också att det funkar om man ger sig DEN på att hitta den röda tråden igen. Och jag tror att man då också kan fortsätta jobbet utifrån där man tappade bort sig. Och som alltid gäller: Göra om och göra rätt. Vissa uppgifter tror jag ändå är övermäktiga för oss, och jag tror att vi får jobba vidare med dem nästa gång, i nästa liv, i nästa klass...
Ibland möter man någon som inte verkar ha många pusselbitar eller byggstenar alls. Eller får vi möta människor som har hur många som helst. Då är det nog så finurligt uträknat att vi kan hjälpas åt genom att både ge och ta lärdomar från varandra.Och det hela kan bli som en byteshandel där vi lyssnar på våra medlevare och utbyter insikter, och det kan bli en bra hjälp på vägen fram emot kunskap och utveckling för alla parter.
Trots att livet ibland tippar över i både förvirring och kaos så tror jag att varje sten, varje blomma och varenda människa, och allt det andra, just nu, och i varje ögonblick, är på rätt plats. För i det gigantiska livspusslet är bitarna och vi med dem, i en ständig rörelse på vår väg framåt...
Och visst är livet både förbryllande och gåtfullt, precis som ett riktigt stort och bra pussel ska vara!
lördag 2 augusti 2014
Anns Tankar: Flest bilder tar över. Eller jag har äntligen fatt...
Anns Tankar: Flest bilder tar över. Eller jag har äntligen fatt...: Att man själv med år och tid förändras det förstår man rent teoretiskt, men jag tycker att jag fortfarande ändå är mycket av den gamla Ann n...
Flest bilder tar över. Eller jag har äntligen fattat det här med affirmationer!
Att man själv med år och tid förändras det förstår man rent teoretiskt, men jag tycker att jag fortfarande ändå är mycket av den gamla Ann när jag ser mig i spegeln. Att jag ibland kan se skymten av både femåringen, tjugoåringen och alla andra genomlevda åldrar hos mig själv. Jag inser att den här upplevelsen inte har något med det yttre att göra, utan hänger ihop med något betydligt mer roligt och intressant. Visst ser jag rynkorna och hänget, och det där som är naturliga förändringar hos en 60-åring, men det där spelar liksom ingen roll i det stora hela, ingen alls när jag tänker efter. För jag har kommit på att jag, liksom alla andra, har en oförstörbar skatt av bilder, känslor, minnen, erfarenheter och intryck sparade djupast därinne i mig, en skatt som jag kan gräva ur och använda mig av precis när som helst och jag kan stärka mig med den!
Jag har undrat varför jag har svårt att "känna igen" mina gamla vänner, släktingar och arbetskamrater som de är, och ser ut i dag. Får ofta bilder och föreställningar bakåt i tiden, från när vi var barn, eller i ungdomsåren. Inte så att jag upplever dem gamla eller att jag inte känner igen dem. De flesta är sig lika. Men de gamla bilderna tar ofta vid och dominerar.
Och nu har äntligen polletten trillat ner. Naturligtvis ser hjärnan i gott samarbete med emotionerna till att flest antal lagrade bilder tar vid, vilket nog också förklarar varför starka känslominnen och intryck kopplade till dem stannar kvar och blir högst levande. Antagligen för att de en gång berörde så mycket och har stark energi.
Och tänk så många dagar som jag verkligen sett och umgåtts med gamla vänner och arbetskamrater. Fyllt mitt förråd i hjärnan med de bilderna, känslorna och intrycken som följde med dem. Många av de här personerna träffar jag numera tyvärr väldigt sällan, inte alls, eller kanske sorgligt nog aldrig mer. Naturligtvis har jag då också få, eller överhuvudtaget inga bilder alls av hur de nu ser ut eller framstår. Inte undra på att de gamla intrycken tar vid! För de är ju flest där uppe i hjärnkontorets lokaliteter. Det är likadant med äldre människor och närheten till de tidiga minnena: - först in och sist ut ! De intryck man levt längst med, de tycks tar över.
Det här är nog inget nytt, men för mig blev plötsligt begreppet AFFIRMATION och kraften i den, fullt begriplig:
Det är bara att bombardera sig själv och världen med alla tänkbara POSITIVA bilder av önskvärda situationer och scenarier! Låta gamla upplevda stunder av sinnesro och lugn ta över oro och stress. Ta fram och damma av sig själv som den friska, starka välfungerande person man en gång var, och låta den bilden dominera över sjukdomar, dysfunktioner och svagheter.
Se framför sig att varje ny dag blir rolig, händelserik och bra. Att oro som ligger och skaver försvinner och att bilden av " allt löser sig", färgrik och tydlig, tar över.
Varje dag smälta in i bilden som frisk, stark och med ett gott hjärta. Och med ett människovärde alldeles oberoende av rynkor, gråa hår eller annat som inte har ett dugg med den inre skatten att göra!
För flest bilder tar över, och jag har äntligen fattat på riktig, kraften i det här med Affirmationer!
Jag har undrat varför jag har svårt att "känna igen" mina gamla vänner, släktingar och arbetskamrater som de är, och ser ut i dag. Får ofta bilder och föreställningar bakåt i tiden, från när vi var barn, eller i ungdomsåren. Inte så att jag upplever dem gamla eller att jag inte känner igen dem. De flesta är sig lika. Men de gamla bilderna tar ofta vid och dominerar.
Och nu har äntligen polletten trillat ner. Naturligtvis ser hjärnan i gott samarbete med emotionerna till att flest antal lagrade bilder tar vid, vilket nog också förklarar varför starka känslominnen och intryck kopplade till dem stannar kvar och blir högst levande. Antagligen för att de en gång berörde så mycket och har stark energi.
Och tänk så många dagar som jag verkligen sett och umgåtts med gamla vänner och arbetskamrater. Fyllt mitt förråd i hjärnan med de bilderna, känslorna och intrycken som följde med dem. Många av de här personerna träffar jag numera tyvärr väldigt sällan, inte alls, eller kanske sorgligt nog aldrig mer. Naturligtvis har jag då också få, eller överhuvudtaget inga bilder alls av hur de nu ser ut eller framstår. Inte undra på att de gamla intrycken tar vid! För de är ju flest där uppe i hjärnkontorets lokaliteter. Det är likadant med äldre människor och närheten till de tidiga minnena: - först in och sist ut ! De intryck man levt längst med, de tycks tar över.
Det här är nog inget nytt, men för mig blev plötsligt begreppet AFFIRMATION och kraften i den, fullt begriplig:
Det är bara att bombardera sig själv och världen med alla tänkbara POSITIVA bilder av önskvärda situationer och scenarier! Låta gamla upplevda stunder av sinnesro och lugn ta över oro och stress. Ta fram och damma av sig själv som den friska, starka välfungerande person man en gång var, och låta den bilden dominera över sjukdomar, dysfunktioner och svagheter.
Se framför sig att varje ny dag blir rolig, händelserik och bra. Att oro som ligger och skaver försvinner och att bilden av " allt löser sig", färgrik och tydlig, tar över.
Varje dag smälta in i bilden som frisk, stark och med ett gott hjärta. Och med ett människovärde alldeles oberoende av rynkor, gråa hår eller annat som inte har ett dugg med den inre skatten att göra!
För flest bilder tar över, och jag har äntligen fattat på riktig, kraften i det här med Affirmationer!
tisdag 8 juli 2014
Anns Tankar: Varför är det lättare att hjälpa någon annan än si...
Anns Tankar: Varför är det lättare att hjälpa någon annan än si...: Vare sig man tror på Gud eller på Bibeln som ett historiskt- religiöst dokument, eller bara som en litterär berättelse, så tror jag det svå...
Varför är det lättare att hjälpa någon annan än sig själv...?
Vare sig man tror på Gud eller på Bibeln som ett historiskt- religiöst dokument, eller bara som en litterär berättelse, så tror jag det är svårt att inte fascineras av de tänkvärda citat som den innehåller. En del av dem är mångbottnade, svåra att förstå och kräver lite extra tankejobb. Andra talar direkt till både hjärta och förstånd, och budskapen är ofta förvånande lätta att överföra till vår tid och vårt samhälle.
I dag funderar jag lite kring ett bibelcitat från Markusevangeliet: " Andra har han hjälpt sig själv kan inte hjälpa". Orden är de skriftlärdes och översteprästernas hånande av Jesus vid korsfästelsen.
Och jag frågar mig, när jag ser på mitt eget liv i backspegeln, varför är det så svårt att hjälpa sig själv?
Visst är det roligt och visst känns det meningsfullt att försöka vara en hygglig människa och efter bästa förmåga kunna ställa upp för någon annan med ett lyssnande öra, eller en hjälpande hand. Och visst är att se bort från sig själv och sina egna behov en ypperlig form av friskvård för alla. Men om man i grunden inte själv mår bra, har oläkta sår och obearbetade trauman, så finns risken att man som en slags självmedicinering "startar upp en hjälpverksamhet," ibland gränslös sådan, riktad mot allt och alla, för det känns bra att vara snäll, bli sedd och bekräftad. Och vi är många som har startat upp sådan här permanenta hjälpverksamheter...
Förbluffande ofta driver vi själva, och utan andras hjälp det här samaritarbetet, för då kan vi också kamma hem vinsten av att klara oss själva, få vara extra duktiga...
Det här kan utvecklas till ett beroende och kan fortsätta rulla på till det bär rakt in i den vägg som man alls inte ser, för man håller på och hjälper och hjälper... Men är det inte bra att vara hjälpsam och snäll skulle någon med fog kunna undra?
Av egen erfarenhet skulle jag då svara att visst är det så, men man måste också kunna hjälpa sig själv, och kunna ta emot hjälp av andra när man behöver det!
Men om man vänder ut och in på sig själv i tron att man gör livet lättare för någon annan, vilket inte sällan är en självöverskattning eller rent av en falsk föreställning, så slipper man stanna och lyssna till sitt eget illamående, ett illamående som man känner att man inte orkar se eller ta i tu med. För vem vet vad som händer då? Kanske tappar jag kontrollen, mister min identitet som "syster duktig", eller kommer andra att uppleva mig som en svag looser...? Inget av de scenarierna innebär någon riksolycka utan är ofta bara hjärnspöken skapade av rädslor för att inte längre duga.
Det är inte farligt att minska ner på hjälpverksamheten, ta hand om sitt eget illamående och låta andra ta hand om sitt, sig själva och sitt eget välmående. Ibland behöver man faktiskt möta sig själv, öga mot öga i ett allvarligt samtal. Och ta ansvar för det livslånga arbete som det är att ta hand om sig själv med respekt och aktning, och inte glömma bort att man själv är av värde och betydelse i den här världen.
För man måste också kunna hjälpa sig själv och inte bara alla andra...!
I dag funderar jag lite kring ett bibelcitat från Markusevangeliet: " Andra har han hjälpt sig själv kan inte hjälpa". Orden är de skriftlärdes och översteprästernas hånande av Jesus vid korsfästelsen.
Och jag frågar mig, när jag ser på mitt eget liv i backspegeln, varför är det så svårt att hjälpa sig själv?
Visst är det roligt och visst känns det meningsfullt att försöka vara en hygglig människa och efter bästa förmåga kunna ställa upp för någon annan med ett lyssnande öra, eller en hjälpande hand. Och visst är att se bort från sig själv och sina egna behov en ypperlig form av friskvård för alla. Men om man i grunden inte själv mår bra, har oläkta sår och obearbetade trauman, så finns risken att man som en slags självmedicinering "startar upp en hjälpverksamhet," ibland gränslös sådan, riktad mot allt och alla, för det känns bra att vara snäll, bli sedd och bekräftad. Och vi är många som har startat upp sådan här permanenta hjälpverksamheter...
Förbluffande ofta driver vi själva, och utan andras hjälp det här samaritarbetet, för då kan vi också kamma hem vinsten av att klara oss själva, få vara extra duktiga...
Det här kan utvecklas till ett beroende och kan fortsätta rulla på till det bär rakt in i den vägg som man alls inte ser, för man håller på och hjälper och hjälper... Men är det inte bra att vara hjälpsam och snäll skulle någon med fog kunna undra?
Av egen erfarenhet skulle jag då svara att visst är det så, men man måste också kunna hjälpa sig själv, och kunna ta emot hjälp av andra när man behöver det!
Men om man vänder ut och in på sig själv i tron att man gör livet lättare för någon annan, vilket inte sällan är en självöverskattning eller rent av en falsk föreställning, så slipper man stanna och lyssna till sitt eget illamående, ett illamående som man känner att man inte orkar se eller ta i tu med. För vem vet vad som händer då? Kanske tappar jag kontrollen, mister min identitet som "syster duktig", eller kommer andra att uppleva mig som en svag looser...? Inget av de scenarierna innebär någon riksolycka utan är ofta bara hjärnspöken skapade av rädslor för att inte längre duga.
Det är inte farligt att minska ner på hjälpverksamheten, ta hand om sitt eget illamående och låta andra ta hand om sitt, sig själva och sitt eget välmående. Ibland behöver man faktiskt möta sig själv, öga mot öga i ett allvarligt samtal. Och ta ansvar för det livslånga arbete som det är att ta hand om sig själv med respekt och aktning, och inte glömma bort att man själv är av värde och betydelse i den här världen.
För man måste också kunna hjälpa sig själv och inte bara alla andra...!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)