Ju äldre jag blir, desto tydligare tycker jag att livet liknar det där stora - verkligt stora pusslet. Och jag är alldeles övertygad om att vi alla, faktiskt av något större än vi själva, har tilldelats ett "pusselbitansvar," och genom det måste jobba för att det "lilla" i det större sammanhanget, blir så bra som våra förmågor möjligen kan göra det till.
Antagligen har vi fått ett visst antal pusselbitar att jobba med under livets gång. Skulle uppriktigt vilja säga, livens gång, för jag tror inte att ett enda liv är nog för att nå våra mål som upplysta människor. Och faktum är att, innan år 325 e. Kristus, och före kyrkomötet i Nicaea, innehöll den kristna tron vad jag kan förstå, begreppet reinkarnation. Något som då "ströks", och över det kan man fundera mycket. Men det här "pusselbitansvaret" är hur som helst inget lätt jobb, och ansträngningarna är nog precis så långt ifrån en "qick fix" som de ska vara.
Hur många gånger har man inte suttit där och kliat sig i huvudet över livet och tänkt: "Att det här förstår jag bara inte, och varför har det blivit så här...?" " Eller varför är livet så svårt och jobbigt just för mig...? "
Och vem är den som inte upplevt att " det där som skulle bli så bra, och som flöt på utan problem," plötsligt och utan synbar anledning blev helt fel, eller inte alls blev av.
Antagligen är det då man har slarvat med jobbet och inte orkat bry sig, inte varit tillräckligt uppmärksam. Det är fullt mänskligt. Och har man fattat att livspusslet är det arbete som pågår oavbrutet, just för att det måste, så vet man också att det funkar om man ger sig DEN på att hitta den röda tråden igen. Och jag tror att man då också kan fortsätta jobbet utifrån där man tappade bort sig. Och som alltid gäller: Göra om och göra rätt. Vissa uppgifter tror jag ändå är övermäktiga för oss, och jag tror att vi får jobba vidare med dem nästa gång, i nästa liv, i nästa klass...
Ibland möter man någon som inte verkar ha många pusselbitar eller byggstenar alls. Eller får vi möta människor som har hur många som helst. Då är det nog så finurligt uträknat att vi kan hjälpas åt genom att både ge och ta lärdomar från varandra.Och det hela kan bli som en byteshandel där vi lyssnar på våra medlevare och utbyter insikter, och det kan bli en bra hjälp på vägen fram emot kunskap och utveckling för alla parter.
Trots att livet ibland tippar över i både förvirring och kaos så tror jag att varje sten, varje blomma och varenda människa, och allt det andra, just nu, och i varje ögonblick, är på rätt plats. För i det gigantiska livspusslet är bitarna och vi med dem, i en ständig rörelse på vår väg framåt...
Och visst är livet både förbryllande och gåtfullt, precis som ett riktigt stort och bra pussel ska vara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar